Pälslobbyister och andra galningar
Eftersom jag inte vill stöta mig med pälspsykopaterna vågar jag inte heller vidarebefordra denna direktreklam till dem:
Fast ni andra kanske blir sugna på att göra några julkort.
Evenemangskalendern
Idag är det den 22 november och som om inte det vore nog så är det stegtävling på jobbet. Jag måste alltså ha kläder med någon slags midjeresår i en månad för att kunna fästa stegräknaren på mig, om jag inte puttar in den mellan revbenen. Se kommande dokumentärfilm på SVT Play.
Lyssnade på ett program i P1 om integrationen. Ni vet, den där. Ett pensionärspar satt och suckade över att invandrarna bokar alla datorerna på biblioteket i Vilhelmina. Och att de istället borde skaffa sig familj och hus, som "medelsvensson" (så sa de! Så medelsvensson finns på riktigt, för det har jag hört på radion.) har.
Jag har varken skaffat familj eller hus och har aldrig lust att använda bibliotekets datorer och fick dåligt samvete över att jag är så dåligt integrerad. Men inget dåligt samvete som inte försvinner av lite bra vin. Eller egentligen inte så bra vin, men vem bryr sig.
Gustav Vasa åkte inte vasaloppet, säger DN. Jag och han har bra mycket gemensamt. Spara denna idén till CV. Dags att söka jobb nu. Har sytt en bonad av omöjliga jobbannonser. Lottas ut på julmarknaden, där jag kommer att framföra min lilla trivselpjäs "Hur Sverige gick ner sig i julträsket och andra möjliga förklaringar till vårt allmänna förfall" samt klä mig i pepparkaksdeg
och sjunga tysk industrirock från -87. Se DN:s På Stan-bilaga för detaljer.
Sluttutat
Idag har jag bara suttit instängd i en garderob och darrat och tänkt på att det i dagens tidning (gissa själv vilken) står ett tips om hur man kan återanvända vuvuzuelor. Till exempel kan man hänga dem upp och ner och göra trevliga lampor av dem.
Sådär som man ibland vill göra med folk som bär päls.
Ibland är det onsdag och så vidare.
.
Är du KP?
I nummer 11 från 1974 får man inte bara lära sig om Pjo och Christina som bor MITT I STOCKHOLM och har en mamma som alltid har mellanmål färdigt när de kommer hem från skolan (skummjölk, mackor + frukt). Man får även veta hur en ångmaskin fungerar, att en insändares syrener slagit ut (tidningen vänder sig alltså till mellanstadiebarn. Vilka 9-12åringar i din närhet blir lyckliga över prunkande blomster? Nä, just det. Ungdomen är förlorad.), samt varför man strider på Cypern (det är bland annat för att de stridande parterna aldrig har försökt att bli vänner). Dessutom går Ture Sventon som någon slags följetong som tecknad serie. Jag har läst en sida av den serien och förstod precis ingenting alls. Jag har aldrig insett att Ture Sventon är surrealismens främste fanbärare, men nu är jag upplyst. Och förbryllad.
Men det absolut bästa, som gör att jag känner att jag inte kan bidra med något alls i bokstavsvärlden något mer, är ändå en intervju med en tioåring. Den tvåsidiga artikeln har titeln "Hur känns det att vara 10 år?". Den innehåller följande klassiker:
Intervjuaren: Tror du att du är lik andra 10-åringar?
Tioåringen: Ja, det tror jag. På bussen var det en som sa "Hej Karin" fast jag inte alls heter Karin. Så jag måste ha sett ut som henne.
Vrångfredag
Blev häromdagen upplyst om att det i denna stad inträffar små mysiga tjejkvällar där man injicerar varandra med Restylane och har det allmänt härligt. Min kloka upplysare tyckte så klart det var fruktansvärt och jag håller med.
Jag håller tyvärr inte med om det tillräckligt mycket, bara.
Absolut och självklart och naturligtvis och allt däremellan så är det förryckt och dumt att använda Restylane, eftersom det är ett gift och det är djurtestat och fan och hans finansminister. Men om det skulle finnas ett fint litet skönhetselixir gjort på gurka och enbart testat på Julia Roberts, Kate Moss och Lena Endre så skulle jag kräva att bli iskjuten detta under huden på momangen.
Naturligtvis ska man inte kämpa för att behålla skönhetsidealen och bladibladibla men vem tycker det är roligt att se ut som en ihopskrynklad näsduk i ansiktet? Jo, enbart de jäntor som är snygga hur som helst. På dem gör det inget ifall de blir lite rynkiga, eftersom de bara ser distingerade ut (eller är det bara äldre gentlemen som kan vara distingerade? Vad är då fruntimmer?). De fula flickorna blir däremot bara ännu fulare när de får ett skrövligt anlete.
Och som jag sagt förut och kommer att säga igen (fast man kan ju tycka att det är onödigt eftersom det tar utrymme från min blogg om Lilla Katekesens samband med Kierkegaards teorier): fult folk får ingen chans. Om man dessutom är tjej (eller qvinna med q, ve och fasa!) och estetiskt frånstötande, då är det kört.
Fula flickor får inte fast anställning, får aldrig uppfylla sina drömmar, odla sina talanger eller ens komma först i kön på uteställen.
Fula flickor döms på förhand från födseln. De hamnar sist i alla lägen och blir dessutom dummare i huvet än andra, eftersom de bara kan tänka på hur de ska slippa vara fula resten av livet.
Mitt förslag är kvotering. Fula flickor ska ha företräde till jobb. Och få gratiskuponger på skönhetssalonger. (och möjligtvis applåder så fort de rimmar) Och kanske slippa utsättas för snygga kvinnor, både i media och i verkligheten.
Snygga kvinnor ska utestängas från utbildning, a-kassa och allmänna plats.
Fab Four
Idag har jag gått runt och försökt glädja Jimmie Åkesson genom att vara svensk mest hela dagen. Jag har förvaltat vårt fina kulturarv genom att läsa DN som skriver om Korvens vänner. Folk går alltså ihop i sällskap för att inte den härliga traditionen att knöka in slaktavfall i tarmar (i flera bemärkelser) ska gå förlorad. Det är som att starta Asbestens Vänner eller Frenologiföreningen eller Stödtruppen För Återinförandet Av Barnaga Samt På Kurs Med Kurt På TV.
I övrigt har jag gjort smulpaj och insett att det blir bättre om man tar dubbelt av allting, eftersom det då blir mer smet att äta innan man gräddar.
Men den senaste tidens viktigaste händelse utspelade sig så klart i Ytterhogdal, vilket alla ni som prenumererar på Tidningen Allehanda redan vet.
.
Delfinfilmen är inte bara en film
Ni har ju alla sett The Cove. Om ni inte har gjort det är det bara att göra det omedelbums. Den handlar om hur delfiner slaktas systematiskt för att hålla igång fiskeindustrin och delfinarier runt om i världen.
Alla vill ju simma med delfiner. Det vore väl fantastiskt om delfiner tyckte det var härligt att bli instängda i delfinarier där de inte längre får bete sig naturligt utan tvingas till att utföra konster och utsättas för ljud som förstör deras liv. Nu verkar delfinerna inte alls uppskatta sina liv i fångenskap, eftersom de har en ful ovana att må dåligt och dö på delfinarierna.
Alla delfinälskare som sitter och klappar händerna på Kolmården är alltså lyckligt ovetande om att de bidrar till att döda delfiner. Det kallar jag bra marknadsföring av delfinarierna. Hur man lyckas föra så många människor bakom ljuset är verkligen PR i MacDonald's-klass.
I The Cove visas inte bara hur delfiner brutalt fångas och slaktas, utan även hur livshotande det är för människor som ifrågasätter denna verksamhet. Det framgår också hur farligt det är för människor att äta delfinkött. Filmen klargör alltså det egentligen uppenbara sambandet mellan köttindustrin och vår egen undergång. Att äta kött gör inte bara att vi dödar djur, vi förgiftar även oss själva. På köpet blir vi förhärdade människor som gör precis allt för pengar. Vem blir lyckligare av det?
Om du ser filmen och fortfarande tycker att vi har rätt att göra precis som vi vill med planeten, säg då till. Då låter jag dig vara. Men om du ser filmen och vill göra något åt det hemska som pågår, välkommen! Det finns flera vägar att gå.
www.savejapandolphins.org
www.djurensratt.se
Och säg till om du kommer på fler sätt! Det är lätt att bli arg, ledsen och uppgiven av The Cove. Men framför allt är det lätt att bli inspirerad av den. Det GÅR att göra något.
Släpp fångarne loss, det är vår!
Man kan ju fråga sig varför jag överhuvudtaget gått till fler djurparker än en, efter att ha sett allt detta elände. Ett elände som inte ens räknas som elände, eftersom det inte handlar om misskötta djur. Enligt lagen behöver man inte behandla djur bättre än så här. Det är OK att ha stora apor i små glasburar. Det är fullt lagligt att knöka in fåglar i burar. Man får låta björnar dö av tristess i minihagar.
Frågan återigen. Varför fortsatte jag att gå till djurparker, trots att jag såg hur djuren mådde? Jag skäms för att säga det, men jag förstod helt enkelt inte bättre. Någonstans inom mig försökte jag rationalisera det hela. Djurparker finns för att rädda utrotningshotade arter, djurparker finns i undervisningssyfte, djurparker finns för att...
Det tog skrämmande lång tid innan jag förstod att allt det bara var ljug. Djurparker finns av en enda anledning: för att dra in pengar. Djurparker är big business. Det där med att djurparker skulle ha en pedagogisk poäng är naturligtvis bara blaj. Barn som ser djur i bur på zoo lär sig en enda sak: djur är våra slavar. Vi har rätt att stänga in dem och ha dem som underhållning. Djur har inte rätt att leva för sin egen skull, utan finns för att roa oss.
Om man prompt vill lära sitt barn hur en tiger ser ut kan man åka till Indien och vandra i djungeln. Fast där finns knappt några tigrar kvar, på grund av tjuvjakt. Och kanske några av de tjuvfångade tigrarna finns på ett zoo nära dig.
