Anställ mig och min utbrända hjärna

 
En psykolog har nyligen publicerat en avhandling om sambandet mellan utbrändhet och hjärnskador
Den går i korthet ut på att man kan dra på sig hjärnskador om man dragit på sig utbrändhet.
 
Alltså borde folk sluta dra på sig utbrändhet, ungefär som folk borde sluta dra på sig förslitningsskador och annat jobbrelaterat. Det stökar ju till samhället nåt enormt, när människor inte kan ägna kropp och själ åt arbetet längre. Arbetet är själva meningen med livet, för så har det varit i alla tider och det vet vi ju hur det är med sådant som har varit i alla tider att det är inget man ska göra sig av med. Det är som våldtäkt, julskinka, krig och Melodifestivalen. Traditioner som byggt hela vårt samhälle. Fruktansvärda konsekvenser om man hackade bort dessa grundvalar för hela vår existens. Man får ju hjärnskador bara av att tänka sig hur det skulle bli.
 
Tänka får andra göra, eftersom min tankeverksamhet är lite uppeldad i kanterna efter två omgångars utbrändhet på femton år. 
 
Jag jobbar ungefär halvtid, förutom all övertid. Jag har ett viktigt och bra jobb och för att det ska bli bra kan man ju inte bara jobba lite halvdant i halvfart. När jag inte jobbar tänker jag på jobbet mest hela tiden. Eller på hur det ska bli om jag inte har något jobb. Om jag blir stressad slutar jag tänka överhuvudtaget och trillar omkull i en liten hjärn- och hjärtrusningshög. Då måste jag rabbla Bob Dylans skivor i utgivningsårs-ordning eller djupandas. Naturligtvis kan jag inte rabbla skivorna rätt, eftersom jag inte längre kommer ihåg särskilt mycket nuförtiden. Namn, personer och händelser är i en enda lustig minneskaos-röra. Jag har också väldigt svårt för att lära mig nya grejer. Att koncentrera sig på en enda sak är för mig rätt omöjligt. Att koncentrera sig på fler än en sak är helt omöjligt. Tack vare att jag brände ut mig som lärare har jag numera inlärningssvårigheter.
 
Detta på grund av att jag i perioder jobbat alldeles för mycket. För mycket för vad min hjärna klarar av. Och jag är inte ensam. De flesta jobbar för mycket. Både på jobbet och hemma. Och det är för att hålla samhället igång. Visserligen är samhället igång, som en övertrött och hysterisk unge som vägrar gå och lägga sig så det blir någon slags lugn och ro för alla andra, men är det så vi vill ha det? 
 
Eftersom jag jobbar halvtid förutom några frilansuppdrag måste jag söka fler jobb för att få lite slantar från Försäkringskassan. Blotta tanken på att jobba ännu mer gör mig livrädd. Förmodligen kommer jag att bli sjukskriven om jag jobbar ännu mer, men det är så samhället har tänkt ut det hela. Eftersom hela samhället också drabbats av kollektiv utbrändhet med påföljande hjärnskador.
 
Ovanstående klistrar jag in som bilaga till mina jobbansökningar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0