The långsamness of a short distance runner.
Det är klart jag inte springer för Dolphs skull. Han må vara mäktig och viktig och fördömande och tandblekt och godtar inga ursäkter, men det är ändå inte Dolph som ensam tvingar mig ut i spåret.
Jag ligger avdomnad på soffan en snöig fredagkväll och svävar bort i tunga kakaodimmor och nånstans långt borta i rummet står Dolph och skriker uppochhoppadittslöastyckeannarskommerjagochflätartilldig men jag bryr mig inte.
Dolph slår med nävarna i golvet och sliter sitt hår och säger skärpdigannarsblirjagargpåriktigt men jag tänker att det går över.
Dolph är stor, slöheten är större.
Men störst av allt är mina forna jympalärare. Det är deras samlade röster jag hör precis innan jag ska dåsa rätt in i KublaKhankladdkakedrömmar. Det är för deras skull jag tar på mig de sönderfläkta springskorna, gör nån låtsasuppvärmning (åhejåhå med benet åhejåhå med andra benet och så får det vara bra) och dräller ut i snöyran i sedvanlig minimumfart.
Alla idrottstimmar
som jag knutit skorna i evighet för att parera attackerande fotbollar, väntande plintar och obegripliga basketregler. Alla badhusbesök
jag undvikit genom att fejka mensvärk i hela gymnasiet.
Alla sjukdomar
jag fått för att slippa skidtävlingar.
Alla låga betyg
mina suckande gymnastikmagistrar delat ut.
Det är bara för att få bekräftelse i efterskott som jag stapplar runt i oplogade springspår trots att jag saknar såväl fart som stil och styrka. Rätt vad det är kan mina forna idrottspedagoger Gunnarsson eller Nordlander hoppa ut bakom tallarna och säga men titta! Vad duktig du är! Du är ett löpargeni! Vi tänker skicka dig till OS!
Men det visar sig att både Gunnarsson och Nordlander och hela Sveriges befolkning lagt av med sport den här kvällen. Alla sitter fullt upptagna med att titta på OS som sänds från ett land som styrs av en person som vill förbjuda kärlek och mänskliga rättigheter och i princip allt utom sig själv.
Jag tänker att om det är det sport går ut på ska jag fan inte hålla på med sånt.
Men jag springer vidare. Har aldrig känt mig så sportig som denna kväll. Inte en enda människa möter jag i spåret. Bara en massa snö. Jag får lite fart på fötterna. Kanske uppvärmningen gjorde susen den här gången! Jojo, nu blir det nytt rekord! En titt på stegräknaren och så går stegräknaren sönder. Och mitt rekord må vara ett rekord, men det finns det inga som helst bevis för.
Någonstans långt borta sitter Gunnarsson och Nordlander och ruskar på sina huvuden och tar bort det höjda betyget och ringer en sportkommitté och säger nej, vårt nya hopp visade sig vara en bluff.
Och ännu längre bort sitter en rysk diktator och gnuggar sina händer och säger det var väl det jag visste hela tiden.
Dolph säger ingenting.
Kommentarer
Trackback
