Tapetorkestern

 

Förr i tiden gick jag till en doktor som gav mig piller för att jag skulle bli glad. Tordes inte ta dem, trots att doktorn sa att det var väl inget att oroa sig för, biverkningar. Jag frågade en doktor till, som också tyckte jag skulle ta medicinen. Jag hade inget att förlora, sa doktorerna. Tordes inte ta tabletterna ändå.

 

Sedan slutade jag med p-piller. Blev glad. Inte jämt, för då är det någe lurt. Men liksom inte likgiltig och stirrande i väggen. Har sedan fått reda på att det är vanligt för kvinnor i medelåldern som blir stressade (vilket alla blir) att få mina symtom. Det är hormonerna. Obalans i hormonerna. Om man vill ränna rakt ner i en skogstjärn för att alla tuggummin ramlat ut i väskan, då är det hormonerna. Om ett raseriutbrott orsakas av att alla hela strumpor är slut är det hormonernas fel, det med. När det inte går att sova för att  tusen tankar måste tänkas färdigt samtidigt. Att det är omöjligt att kliva upp ur sängen trots att inget otäckt har hänt. Gråtattacker över världens tillstånd och att man inpå alltihopa kryddat maten fel. Hormoner. 

 

P-piller och SSRI-preparat kan allvarligt störa hormonbalansen i kroppen och orsaka ännu värre mörker i hjärnan. Det är det ingen doktor som har upplyst mig om. Jag frågade barnmorskan för några år sedan om det kunde tänkas vara mina p-piller som gjorde att jag så ofta ville dränka mig. Hon sa att det inte lät bra och skrev ut ett annat märke. Inte ett ord om att jag kanske inte borde äta p-piller överhuvudtaget.

 

Som Stefan Sundström sjunger är det en gåva att få sova som ett barn. Mina hormoner vill inte ta emot den gåvan, de vill hellre att jag tänker på kaos, implosion, hjärtslag och avstängning från a-kassan istället. När jag ska sova. Om jag ändå somnar drömmer jag om ungefär samma saker, eller att jag ständigt missar en tid jag måste passa. Jag som inte har någon tid att passa längre.

 

Och runtom i världen ligger medelålders kvinnor och tänker samma sak istället för att sova. Hormonerna går obalansgång genom hela kollektiva kvinnosjälen och lurar fruntimren att de är spritt språngande psykotiska. 

 

För att lugna mig lånar jag en tjock bok på biblioteket. Om jag kan koncentrera mig på något längre än Twittermeddelanden kanske jag får lite ro i kroppen. Boken heter Duma Key och är skriven av Stephen King. Än så länge verkar det inte vara en självhjälpsbok. På femtio sidor har det redan handlat om så mycket annalkande vansinne att jag anser mig ligga lite i lä. Fast jag blir också oerhört orolig att  jag ska bli från vettet enbart genom att läsa boken.

 

Jag skriver ett brev till Stephen King och säger att han inte ska skriva skräckromaner om att förlora förståndet. Han bör se till att huvudpersonerna får ordning på hormonbalansen istället.

 

 

Ovanstående fina bild är snodd ur min fina bok "Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut". Du behöver den, du också. Här ser du köpställen.