Tapetorkesterns rätta ställe
Skulle du hitta Tapetorkestern? Gå DIT istället!
Make a joke and I will laugh
Det fick bli choklad igen. Nästan en vecka lät jag bli. Men jag blev för korkad utan. Hade dessutom en annan bra ursäkt att börja, eftersom jag varit utomhus bland kottar och regn i en halv dag. Och när jag kom hem ikväll var jag för trött för att ens försöka bråka med stereon. Så den enda musik jag hört idag är Allison Krauss som blir avbruten 14 gånger när hon försöker väcka mig på morgonen, samt Iron Man som småttingarna skrikit in som min ringsignal.
Imorgon är det sovmorgon och panikstädning som gäller.
Har skrattat en hel del idag, och även tänkt på roligt folk som jag skrattat åt förr i tiden. Tänker inte alls bli tårögd av den tanken nu, utan istället tänka på vad kul det vore om mitt bredband funkade, för då skulle jag kunna skratta åt Ryan Jarman igen. Han blir jag inte alls tårögd över, bara full i fniss. Hans lilla orkester The Cribs är sisådär småbra, men det är när Ryan Jarman pratar som det är storbra. Hans frisyr (se http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester från idag för ytterligare dravel om frisyrer) är inte bra på något sätt, men hans stil när han pratar är bra på alla sätt. Här avslöjar han om att det faktiskt var han som gjorde att Bob Geldof anordnade Live 8.
Det finns ett annat roligt klipp med Ryan Jarman, där han berättar vad han och hans polare gjorde på en Snoop Doggskiva i rapparens turnébuss. Tänk vad roligt det hade varit om jag lagt in det klippet också.
Imorgon är det sovmorgon och panikstädning som gäller.
Har skrattat en hel del idag, och även tänkt på roligt folk som jag skrattat åt förr i tiden. Tänker inte alls bli tårögd av den tanken nu, utan istället tänka på vad kul det vore om mitt bredband funkade, för då skulle jag kunna skratta åt Ryan Jarman igen. Han blir jag inte alls tårögd över, bara full i fniss. Hans lilla orkester The Cribs är sisådär småbra, men det är när Ryan Jarman pratar som det är storbra. Hans frisyr (se http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester från idag för ytterligare dravel om frisyrer) är inte bra på något sätt, men hans stil när han pratar är bra på alla sätt. Här avslöjar han om att det faktiskt var han som gjorde att Bob Geldof anordnade Live 8.
Det finns ett annat roligt klipp med Ryan Jarman, där han berättar vad han och hans polare gjorde på en Snoop Doggskiva i rapparens turnébuss. Tänk vad roligt det hade varit om jag lagt in det klippet också.
Who are the brain police???
Såg en skiva av Slipknot och kom att tänka på en bok jag såg om en medlem därur, som lämnat allt vad stökigt (?) liv heter bakom sig och blivit någon slags renlevnadsperson. Fast så kom jag på att det var inte han i Slipknot, det var han i Korn det handlade om. Har inte lust att läsa boken i vilket fall.
Såg att det finns en grupp som heter The Tapestry Orchestra, och blev lite upprörd över att de snott mitt bloggnamn, sisådär en 20 år innan jag startade bloggen. Sedan kom jag på att "tapestry" inte betyder tapet.
Vet inte varför hjärnan blandar ihop saker (inte särskilt viktiga saker, men ändå), men jag tror den har lite tråkigt. Har dock utnämnt nästa vecka till biovecka, så då ska jag bli redigt intellektuell.
Har dessutom fått ytterligare tips från min spökforskare hur jag ska mota bort besökarna. Riktigt komplicerat var det, så hjärnan lär ju ha det den gör.
Såg att det finns en grupp som heter The Tapestry Orchestra, och blev lite upprörd över att de snott mitt bloggnamn, sisådär en 20 år innan jag startade bloggen. Sedan kom jag på att "tapestry" inte betyder tapet.
Vet inte varför hjärnan blandar ihop saker (inte särskilt viktiga saker, men ändå), men jag tror den har lite tråkigt. Har dock utnämnt nästa vecka till biovecka, så då ska jag bli redigt intellektuell.
Har dessutom fått ytterligare tips från min spökforskare hur jag ska mota bort besökarna. Riktigt komplicerat var det, så hjärnan lär ju ha det den gör.
The Mist, coming soon to a life near you
Eftersom det är dimma idag ser jag allt lite tydligare än igår, så jag redigerar lite i mitt otroligt svamliga inlägg från gårdagen. Här är samma sak som sist, fast lite annorlunda:
Vaknade inte av spöken (fick tips av två kompisar hur man ska vifta bort dem, har fungerat i två dar) men väl av en hejdundrande huvudvärk som hållit i sig hela dagen och det lär den göra flera dagar till. Kanske beror det på att en person envisades med att jag skulle köpa samma t-shirt som hans mamma (rätt tråkig dröm). Eller att jag plötsligt vuxit ur alla kläder och har en garderob som vore den skapad av en LSD-clown som förätit sig på Elloskataloger från 1991. Eller att jag kände på mig att jag skulle bli orolig över någon.
Men jag är säker på att allt kommer bli jättebra, särskilt om jag slutar oroa mig. Och om folk slutar oroa sig överhuvudtaget. Det kommer att klarna. Fast det tror man aldrig när det är som dimmigast. Och jag börjar känna mig som Eva Dahlgren som skriver fåniga väderliknelser.
Det här är banne mig det luddigaste jag skrivit på länge. Jag måste börja äta choklad igen.
Vaknade inte av spöken (fick tips av två kompisar hur man ska vifta bort dem, har fungerat i två dar) men väl av en hejdundrande huvudvärk som hållit i sig hela dagen och det lär den göra flera dagar till. Kanske beror det på att en person envisades med att jag skulle köpa samma t-shirt som hans mamma (rätt tråkig dröm). Eller att jag plötsligt vuxit ur alla kläder och har en garderob som vore den skapad av en LSD-clown som förätit sig på Elloskataloger från 1991. Eller att jag kände på mig att jag skulle bli orolig över någon.
Men jag är säker på att allt kommer bli jättebra, särskilt om jag slutar oroa mig. Och om folk slutar oroa sig överhuvudtaget. Det kommer att klarna. Fast det tror man aldrig när det är som dimmigast. Och jag börjar känna mig som Eva Dahlgren som skriver fåniga väderliknelser.
Det här är banne mig det luddigaste jag skrivit på länge. Jag måste börja äta choklad igen.
GRATTIS MAMSEN!
Fick ett väldigt bra tips från en smart tjej igår. Hon menar att föräldrar gärna vill ha något kreativt barnen gjort själv i present. Därför får min mamma detta av sin oerhört kreativa mellandotter: sin allra allra bästa låt (hahahahaha) och en hälsning på Internet till min allra allra bästa mamma: HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!
Glöm inte skruva upp ljudet och ringa till datasupporten så de kan fixa snabbare Internet!
Vi ses snart!
Glöm inte skruva upp ljudet och ringa till datasupporten så de kan fixa snabbare Internet!
Vi ses snart!
Opublicerade memoarer.
Inatt höll sig spökena borta, istället drömde jag att jag fångade ondska (som ser ut som snuskgrönt skum, ifall ni undrar) i en burk, men en del pös utanför. Nåja, man får väl göra sitt bästa.
Gårdagen bestod av intensivt jagande efter bröllopsklänning (japp, här ska giftas!) med en av världens pålitligaste personal shoppers. Kul var det, även fast klänningen inte hittades. Sedan kom jag hem och rev stortån på en spik och kan inte dansa balett just nu.
Har fortfarande inte gått på bio, men kanske helt sonika drar till stan i ren desperation till veckan och gör det. Även om det innebär att jag ser någon skitfilm. Måste få saker och ting gjorda. Finns andra saker jag kanske borde göra först (nej, inte skaffa körkort. Rävar och andra lever nog farligt ändå), men utan filminspiration blir det bara skräp av allt.
Har glömt att jag började göra en basistlista för några inlägg sedan, men jag är inte redo för nummer två (eller femton, har inte bestämt hur många som är med där än.). Därför blir det en helt annan lista, och den är något kort:
LISTA ÖVER DAGENS BÄSTA GITARRSOLON:
1. Gitarrsolot på Little Girl in Bloom med Thin Lizzy.
Klarade att vara utan choklad i tre dagar, men sedan blev jag orolig för att jag kanske skulle bli dum i huvet, så igår åt jag en chokladboll och idag kokade jag vaniljcayennechoklad och nu känner jag mig redo för lite diskussioner om fraktalteori och metafysik.
Precis som David Bowie måste jag klippa mig. Alltså, jag måste inte klippa mig precis som David Bowie. Får inte till den där meningen...
Gårdagen bestod av intensivt jagande efter bröllopsklänning (japp, här ska giftas!) med en av världens pålitligaste personal shoppers. Kul var det, även fast klänningen inte hittades. Sedan kom jag hem och rev stortån på en spik och kan inte dansa balett just nu.
Har fortfarande inte gått på bio, men kanske helt sonika drar till stan i ren desperation till veckan och gör det. Även om det innebär att jag ser någon skitfilm. Måste få saker och ting gjorda. Finns andra saker jag kanske borde göra först (nej, inte skaffa körkort. Rävar och andra lever nog farligt ändå), men utan filminspiration blir det bara skräp av allt.
Har glömt att jag började göra en basistlista för några inlägg sedan, men jag är inte redo för nummer två (eller femton, har inte bestämt hur många som är med där än.). Därför blir det en helt annan lista, och den är något kort:
LISTA ÖVER DAGENS BÄSTA GITARRSOLON:
1. Gitarrsolot på Little Girl in Bloom med Thin Lizzy.
Klarade att vara utan choklad i tre dagar, men sedan blev jag orolig för att jag kanske skulle bli dum i huvet, så igår åt jag en chokladboll och idag kokade jag vaniljcayennechoklad och nu känner jag mig redo för lite diskussioner om fraktalteori och metafysik.
Precis som David Bowie måste jag klippa mig. Alltså, jag måste inte klippa mig precis som David Bowie. Får inte till den där meningen...
Får man inte vara. Dum inte.
Vaknade inatt av att någon satt till vänster om mig och hoppade våldsamt på sängen. Länge. Blev så rädd att jag borde ha lyckats somna om i rena förskräckelsen, men så blev det inte. Intressant början på dagen.
Har inte haft påhälsning (eller vad man ska kalla det. Låter ju som någon som visslar förbi på lite kakor. Möjligt att de snattade Singoalla efter de skakat madrassen, men de var då inte roliga gäster.) av skrämselmaffian på flera flera månader. Kanske kom de för att jag tänkte för många elaka tankar igår. Under kärleksveckan och allt!
Skärpning.
Run for your life!
Promenixade i spöregn idag.
Halvkul.
Såg en älg på promenaden.
Helkul.
Tänker på att älgslakten börjar imorgon.
Kommer inte på något kul.
Children of the popcorn
Tre saker jag hade tänkt skriva om idag:
1. Hur jag trodde att man ska vara förberedd på att sakna någon genom att sakna dem i förskott. D v s, idioti.
2. Hur man väljer sitt liv. D v s, mysterium.
3. Min kompis kriterier för favourite guys. D v s, viktiga grejer.
Men jag bryr mig inte om att skriva om något av det där, för vattnet är avstängt och jag har hamnat i total undergångsstämning. För att undvika att tänka på hur det ska gå om de liksom glömmer att ha på vattnet igen, så tänker jag på filmer jag vill se.
Borde ju såklart göra en lista, men just nu går det inte att vara så klartänkt. Blir en radda istället:
Patti Smith - Dream of life. Den MÅSTE jag se. Donkey Punch - Den vill jag se. The Orphanage - Den kommer jag inte att tordas se men så ser jag den säkert i alla fall och ångrar mig för resten av livet, i alla fall varje kväll i hallen. Tropic Thunder - Den ska jag se. Arkiv X - Den bör jag se och bli alldeles nostalgisk till.
Tant och Farbror X-files.
Anger can be power
I slutet på sången "Rise" med Public Image Limited sjunger John Lydon (som kallade sig Johnny Rotten när han donade omkring i Sex Pistols. Man skulle ha ett alias. På riktigt, alltså. Inte bara en massa nät-låtsasnamn. Ett namn för jobbet, ett namn för hemma, ett namn för fest, ett namn för när telefonförsäljare ringer. Då ska jag heta Wasaro Jahurdinte. ) samma rad om och om igen: "Anger is an energy".
Och det är ju sant. Ilska är en energi. Ilska kan göra att man får saker och ting gjorda.
Ilskans menlösa kusin, irritationen, är dock lite mindre användbar. Den senaste veckan har jag varit effektivt arg men även bromsklossigt irriterad. Det fånigaste exemplet på hur lättretad jag varit är när jag gick förbi Polarbröds reklamskylt som visar upp en äcklig macka och texten: "Hur ser DIN polarstjärna ut?"
"Ja inte FAN ser den ut sådär!" ropar det inne i huvudet på mig. Undrar vilket stordåd jag kunnat uträtta om jag använt min irriterade energi till annat än att bli arg på brödplanscher. Eftersom jag allvarligt tror att jag håller på att bli råkorkad, så kanske min hjärna desperat försöker fylla sig själv med random anger i brist på hjärnceller.
På grund av jag är redigt trött på att vara arg på folk och mig själv just nu, så tittar jag på QI. Det är den enda tv-frågesport förutom Never Mind The Buzzcocks som jag gillar. Och man känner sig så oerhört smart efter varje klipp. Här är ett kort en fågel som gör moonwalk. För en väldigt avdankad fågelskådare är det en och en halv minuts rast från den totala lessheten.
Och det är ju sant. Ilska är en energi. Ilska kan göra att man får saker och ting gjorda.
Ilskans menlösa kusin, irritationen, är dock lite mindre användbar. Den senaste veckan har jag varit effektivt arg men även bromsklossigt irriterad. Det fånigaste exemplet på hur lättretad jag varit är när jag gick förbi Polarbröds reklamskylt som visar upp en äcklig macka och texten: "Hur ser DIN polarstjärna ut?"
"Ja inte FAN ser den ut sådär!" ropar det inne i huvudet på mig. Undrar vilket stordåd jag kunnat uträtta om jag använt min irriterade energi till annat än att bli arg på brödplanscher. Eftersom jag allvarligt tror att jag håller på att bli råkorkad, så kanske min hjärna desperat försöker fylla sig själv med random anger i brist på hjärnceller.
På grund av jag är redigt trött på att vara arg på folk och mig själv just nu, så tittar jag på QI. Det är den enda tv-frågesport förutom Never Mind The Buzzcocks som jag gillar. Och man känner sig så oerhört smart efter varje klipp. Här är ett kort en fågel som gör moonwalk. För en väldigt avdankad fågelskådare är det en och en halv minuts rast från den totala lessheten.
Less
Idag har jag:
- Råkat riva sönder ett skivomslag.
- Ätit kakor och tänkt att jag inte ska äta kakor mer.
- Undrat om min hjärna fortfarande har semester, eftersom jag inte kan tänka och prata samtidigt.
- Hatat hösten. Hatat hatat hatat.
The sun don't shine anymore
Stod vid spisen och tänkte. Bland annat på hur sällan det är jag står vid spisen. Men börjar förstå grejen, lite grann. Det är rätt meditativt att koka bönor. Man kan inte springa omkring hur som helst. Man måste fokusera.
Tänkte på alla pengar och förpackningar jag sparar när jag inte ska köpa färdiga bönor hela tiden. (Nu är detta mitt andra blogginlägg om bönor. Den här gången har jag inte ens någon smart Bob Dylan-referens att dra till med. Behöver en kvalitetskontrollant.)
Under min lilla bönstund tänkte jag att jag kanske håller på att bli en sådan där rejäl person som syltar och saftar och lagar mat och håller ordning och reda på det mesta i livet.
Sedan tänkte jag att vad glad jag är över att jag mest gillar rå mat, så att jag slipper stå vid spisen. Det blir liksom träligt efter ett tag.
Till slut tänkte jag att jag ofta gör tvärtemot vad jag tänker. Jag hävdade ju på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester att jag inte ska börja på min favoritbasistlista än på länge. Men när jag stod där och vaktade pannorna så fick jag såklart en väldig massa tid över till att fundera på vem som ska komma först på listan.
Rick Danko var vacker basist i The Band. Inte nog med att hanhade en väldigt stabil men svängig stil på basen, han sjöng även som en ängel. Nu är han en ängel. Han dog för många många år sedan men löper knappast någon risk att glömmas bort.
The Band var ett gäng överbegåvade karlar som gjorde så bra musik att det är fånigt att orda något mer om det. Fånigare är det dock att P Diddy (historiens fånigaste namn) satt ihop någon slags grupp nu som han kallar för The Band! Min lillasyster informerade mig om detta helgerån och jag vet inte riktigt vilken aktionsgrupp man ska vara med i för att få Puff Daddy att skärpa sig och be tusen gånger om ursäkt.
Tillbaka till The Band, det riktiga. Låten är från filmen The Last Waltz (och nu finns det läsare som tycker att jag tjatar om den filmen, men så kan det gå), Martin Scorseses kungdokumentär om The Bands avskedskonsert 1976. Visa mig en bättre film och jag lovar att ni får ett pris.
Några sekunder innan låten börjar får man se slutet på en luddig historia som bandet berättar om när de snattade i sina ungdomsdar. Lättpåverkade personer får hålla för öronen tills de ser Rick Danko på scenen. Han sjunger It makes no difference, världens nästan bästa ledsna kärlekssång. Är det kärleksvecka, så är det.
I ett annat universum finns en lista på favoritgitarrister och favorittrummisar och det är så fint ordnat att i The Band spelade Robbie Robertson favoritgitarr och Levon Helm favorittrummor. Men det är ju en helt annan historia.
Tänkte på alla pengar och förpackningar jag sparar när jag inte ska köpa färdiga bönor hela tiden. (Nu är detta mitt andra blogginlägg om bönor. Den här gången har jag inte ens någon smart Bob Dylan-referens att dra till med. Behöver en kvalitetskontrollant.)
Under min lilla bönstund tänkte jag att jag kanske håller på att bli en sådan där rejäl person som syltar och saftar och lagar mat och håller ordning och reda på det mesta i livet.
Sedan tänkte jag att vad glad jag är över att jag mest gillar rå mat, så att jag slipper stå vid spisen. Det blir liksom träligt efter ett tag.
Till slut tänkte jag att jag ofta gör tvärtemot vad jag tänker. Jag hävdade ju på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester att jag inte ska börja på min favoritbasistlista än på länge. Men när jag stod där och vaktade pannorna så fick jag såklart en väldig massa tid över till att fundera på vem som ska komma först på listan.
Rick Danko var vacker basist i The Band. Inte nog med att hanhade en väldigt stabil men svängig stil på basen, han sjöng även som en ängel. Nu är han en ängel. Han dog för många många år sedan men löper knappast någon risk att glömmas bort.
The Band var ett gäng överbegåvade karlar som gjorde så bra musik att det är fånigt att orda något mer om det. Fånigare är det dock att P Diddy (historiens fånigaste namn) satt ihop någon slags grupp nu som han kallar för The Band! Min lillasyster informerade mig om detta helgerån och jag vet inte riktigt vilken aktionsgrupp man ska vara med i för att få Puff Daddy att skärpa sig och be tusen gånger om ursäkt.
Tillbaka till The Band, det riktiga. Låten är från filmen The Last Waltz (och nu finns det läsare som tycker att jag tjatar om den filmen, men så kan det gå), Martin Scorseses kungdokumentär om The Bands avskedskonsert 1976. Visa mig en bättre film och jag lovar att ni får ett pris.
Några sekunder innan låten börjar får man se slutet på en luddig historia som bandet berättar om när de snattade i sina ungdomsdar. Lättpåverkade personer får hålla för öronen tills de ser Rick Danko på scenen. Han sjunger It makes no difference, världens nästan bästa ledsna kärlekssång. Är det kärleksvecka, så är det.
I ett annat universum finns en lista på favoritgitarrister och favorittrummisar och det är så fint ordnat att i The Band spelade Robbie Robertson favoritgitarr och Levon Helm favorittrummor. Men det är ju en helt annan historia.
Shut your f**ing face
Har just fått rådet av en klok kille att jag bara ska hålla tyst och le när jag träffar män. Det är samma råd som mina kära syskon gett mig. Jag undrar bara hur många män som försöker köra samma stil? Medan jag funderar på det tittar jag på PJ Harvey.
I gymnasiet körde jag den här skivan vareviga dag under en period. Konstigt då att jag glömt bort hur bra den var.
Eftersom jag är fixerad vid snygga, begåvade, mörka män (did I just say that?!!??) så ska jag bara påpeka att inte nog med att Polly Jean Harvey varit ihop med Nick Cave. Hon har även fått fast i Vincent Gallo, en sällsynt tjusig mångsysslare som dock har en udda affärsidé. Eftersom jag ska vara tyst och leende så kan jag inte berätta vad det är, men jag vet att jag inte har råd att handla av honom. Och han skulle säkert vägra ta ut sina pappamånader.
Anyway. Här är en av världens förmodligen billigaste och bästa videor.
Tyst.
Le.
Titta.
Lyssna.
Le.
Tyst.
Tyst.
Ännu en sådan där
När jag först fick den här av The Koolsta Heroes blev jag alldeles stum över hur bra den är. Sedan fick jag den in i telefonen i en annan version tack vare Mr DJ och när jag passerade länsgränsen hit med den i lurarna för första gången började jag gråta. Något lurt är det med den.
Tydligen har den varit med i One Tree Hill, så jag kanske måste se på det ändå. Men att skaffa TV är det sista jag tänker på när jag hör på sådant här trolleri.
Vi kan inte låta Calexico spela utan oss i Stockholm i höst.
Tydligen har den varit med i One Tree Hill, så jag kanske måste se på det ändå. Men att skaffa TV är det sista jag tänker på när jag hör på sådant här trolleri.
Vi kan inte låta Calexico spela utan oss i Stockholm i höst.
Nästan som reklam
Det är ju såååååååååååååååå mycket JUNI/JULI att hålla på och bråka om Diamonds and Rust fortfarande, men här är i alla fall en låt som vill vara med och härja.
Det var meningen att Nirvana skulle spela några fler nummer på Unplugged-sessionen efter den här, men Kurt insåg att de inte skulle kunna toppa denna magi, så de klippte direkt efter.
Det var även meningen att Nirvana skulle spela på Babelsberg i Kramfors, men vår käre musikföreningsordförande (med betoning på KÄRE, för det är världshistoriens snyggaste kille. Fast jag törs knappt tänka på att han idag kanske går omkring i Dressmanshorts och Foppatofflor... Ni som inte hänger med får gå till twww.tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester. Dit måste ni i alla fall gå, annars missar ni den fantastiskt heltäckande rapporten från Storsjöyran.) - OJ VILKEN LÅNG PARENTES, kommer ni ihåg var vi var någonstans - tackade nej, för han var inte intresserad.
I alla fall. Titta, skruva upp och begrunda. Gå sedan och skriv en sång eller gör något annat smart. Själv ska jag sova, köpa Botox och flytta till någon öde ö utan speglar. Men på vägen dit ska jag tänka på vad bra det är att Dave Grohl anlade skägg och slutade ha hästsvans. Jag ska också anlägga skägg. Är på god väg, faktiskt. (why oh WHY ringer aldrig Vogue för att få mig som skönhetsbloggare?)
Och för er som har svårt att förstå dold marknadsföring: gå in på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester. Det rullar på igen.
Det var meningen att Nirvana skulle spela några fler nummer på Unplugged-sessionen efter den här, men Kurt insåg att de inte skulle kunna toppa denna magi, så de klippte direkt efter.
Det var även meningen att Nirvana skulle spela på Babelsberg i Kramfors, men vår käre musikföreningsordförande (med betoning på KÄRE, för det är världshistoriens snyggaste kille. Fast jag törs knappt tänka på att han idag kanske går omkring i Dressmanshorts och Foppatofflor... Ni som inte hänger med får gå till twww.tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester. Dit måste ni i alla fall gå, annars missar ni den fantastiskt heltäckande rapporten från Storsjöyran.) - OJ VILKEN LÅNG PARENTES, kommer ni ihåg var vi var någonstans - tackade nej, för han var inte intresserad.
I alla fall. Titta, skruva upp och begrunda. Gå sedan och skriv en sång eller gör något annat smart. Själv ska jag sova, köpa Botox och flytta till någon öde ö utan speglar. Men på vägen dit ska jag tänka på vad bra det är att Dave Grohl anlade skägg och slutade ha hästsvans. Jag ska också anlägga skägg. Är på god väg, faktiskt. (why oh WHY ringer aldrig Vogue för att få mig som skönhetsbloggare?)
Och för er som har svårt att förstå dold marknadsföring: gå in på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester. Det rullar på igen.
Kramen.
Idag skulle jag gå in i klassrummet, men det var fullt med möbler i vägen. Kanske lika bra det. Det var lite symboliskt och bra att det inte gick att komma tillbaka dit.
Den sista (?) videon här på tapetorkester-dj är tillägnad alla er som varit därinne, men också alla er andra som jag tycker om och saknar. Den här låten är lite magisk, för den får mig alltid att tänka på nästan alla som ryms i hjärtat. Men jag nämner bara er som brukar läsa här eller några av era kompisar. Det finns antingen en textrad om var och en av er eller så är det något annat med sången som hör till er. Kanske ett piano-intro? Som i en utebliven pianolektion? Minst två stycken kan känna sig träffade där...:)
Ska snart lämna lilla byn för större by ett tag, så det blir lite nostalgiskt, det får ni ta.
Ni som har varsin rad (fast alla läser inte här, så det blir en hälsning rakt ut i rymden):
- Liten syster. Jag minns när jag fick hålla i dig första gången när du kom hem från BB.
- Tor och S. Alla lektioner har vi inte gått på...en del var vi bara fysiskt närvarande på. :)
- Favorit-DJ. Ett soligt minne, som du nog inte minns.
- Favorit-storyteller. Gissa rad själv.
- Stor syster. Vi improviserar oss fram.
- Blogg-syster. Vi har varit rädda för saker vi såg (eller såg vi verkligen något? Var det kanske någon bra skådis som lurade oss med sin skräckslagna blick., hoho... ) i mörkret...
I övrigt får fina Tori mig att tänka på tre andra fina rödhåriga personer. En väderbloggare, en Leonard Cohen-beundrare och en stor syster. Igen.
Och naturligtvis, en hälsning till Flash. Som fick mig att börja lyssna på Tori ordentligt. Och till Dojjan. Som räddade mig från Madonnaträsket.
Och till alla er andra, till exempel en som sjunger på beställning och en med The World's smartaste frågor:
How did it go so fast/You'll say as we are looking back/And then we'll understand/We held gold dust in our hands.
Japp.
Den sista (?) videon här på tapetorkester-dj är tillägnad alla er som varit därinne, men också alla er andra som jag tycker om och saknar. Den här låten är lite magisk, för den får mig alltid att tänka på nästan alla som ryms i hjärtat. Men jag nämner bara er som brukar läsa här eller några av era kompisar. Det finns antingen en textrad om var och en av er eller så är det något annat med sången som hör till er. Kanske ett piano-intro? Som i en utebliven pianolektion? Minst två stycken kan känna sig träffade där...:)
Ska snart lämna lilla byn för större by ett tag, så det blir lite nostalgiskt, det får ni ta.
Ni som har varsin rad (fast alla läser inte här, så det blir en hälsning rakt ut i rymden):
- Liten syster. Jag minns när jag fick hålla i dig första gången när du kom hem från BB.
- Tor och S. Alla lektioner har vi inte gått på...en del var vi bara fysiskt närvarande på. :)
- Favorit-DJ. Ett soligt minne, som du nog inte minns.
- Favorit-storyteller. Gissa rad själv.
- Stor syster. Vi improviserar oss fram.
- Blogg-syster. Vi har varit rädda för saker vi såg (eller såg vi verkligen något? Var det kanske någon bra skådis som lurade oss med sin skräckslagna blick., hoho... ) i mörkret...
I övrigt får fina Tori mig att tänka på tre andra fina rödhåriga personer. En väderbloggare, en Leonard Cohen-beundrare och en stor syster. Igen.
Och naturligtvis, en hälsning till Flash. Som fick mig att börja lyssna på Tori ordentligt. Och till Dojjan. Som räddade mig från Madonnaträsket.
Och till alla er andra, till exempel en som sjunger på beställning och en med The World's smartaste frågor:
How did it go so fast/You'll say as we are looking back/And then we'll understand/We held gold dust in our hands.
Japp.
All I ever had
Jag vet inte hur det är med er, men ibland ångrar jag saker. Som jag gör och som jag inte gör. Men mest ångrar jag när jag är för tramsig. Blir halvt deprimerad av att läsa den här bloggen. (Tur då att toppenglada /tapetorkestersemester finns. Ähum.)
Men sånger är ju det näst viktigaste som finns. Och det finns sånger som jag aldrig kan lyssna mig less på (hur bra The Leg of Time än är, så håller den inte i alla lägen.). Förmodligen sista gången jag nämner den titeln här, men Diamonds and Rust är en sådan sång. Och Redemption Song med Joe Strummer en annan.
Joe Strummer har varit min musikhjälte sedan jag var liten, när Dojjan visade mig att det finns annan musik än Nick Kamen (jag var tvungen att kolla honom på YouTube nu och känner att jag är Dojjan evigt tacksam...Men lite fin var han ju! Förutom Caesar-frisyren, då.). The Clash gjorde mig lycklig. Joe Strummer fortsatte göra mig lycklig även som soloartist och chocken var stor när han dog för några år sedan.
Joe Strummer var väldigt beundrad av väldigt många, men precis som alla andra var han inte helt perfekt. Han gjorde knasiga saker, precis som alla andra. Men det är inte de dumma sakerna man minns. Det gäller att komma ihåg det för sin egen del också.
Så när jag känner mig värst i världen hör jag på den här sången, som Bob Marley gjorde i original. Självklart är Marleys version suverän, men Joe Strummer sitter hårdare i hjärtat på mig. Dumt med kommentarer till videon, det är bara att kolla på folket som är med så fattar ni. Tårögd blir man. Den vithårige mannen som lägger blommor vid väggen är en av mina favoritregissörer, Jim Jarmusch. Han har gjort en film om Joe Strummer, som heter The Future is Unwritten. Se den, det ska jag göra. Johnny Depp är med också.
So won't you help to sing?
Men sånger är ju det näst viktigaste som finns. Och det finns sånger som jag aldrig kan lyssna mig less på (hur bra The Leg of Time än är, så håller den inte i alla lägen.). Förmodligen sista gången jag nämner den titeln här, men Diamonds and Rust är en sådan sång. Och Redemption Song med Joe Strummer en annan.
Joe Strummer har varit min musikhjälte sedan jag var liten, när Dojjan visade mig att det finns annan musik än Nick Kamen (jag var tvungen att kolla honom på YouTube nu och känner att jag är Dojjan evigt tacksam...Men lite fin var han ju! Förutom Caesar-frisyren, då.). The Clash gjorde mig lycklig. Joe Strummer fortsatte göra mig lycklig även som soloartist och chocken var stor när han dog för några år sedan.
Joe Strummer var väldigt beundrad av väldigt många, men precis som alla andra var han inte helt perfekt. Han gjorde knasiga saker, precis som alla andra. Men det är inte de dumma sakerna man minns. Det gäller att komma ihåg det för sin egen del också.
Så när jag känner mig värst i världen hör jag på den här sången, som Bob Marley gjorde i original. Självklart är Marleys version suverän, men Joe Strummer sitter hårdare i hjärtat på mig. Dumt med kommentarer till videon, det är bara att kolla på folket som är med så fattar ni. Tårögd blir man. Den vithårige mannen som lägger blommor vid väggen är en av mina favoritregissörer, Jim Jarmusch. Han har gjort en film om Joe Strummer, som heter The Future is Unwritten. Se den, det ska jag göra. Johnny Depp är med också.
So won't you help to sing?
However far away...
Det finns folk som tror att de har hittat bästa låten redan, och det är bara att tycka synd om dem. För hemligheten som jag utlovade i allra första inlägget kommer här: det finns alltid någon som är bättre än den man älskar för tillfället. Vet inte om det gäller personer också. :)
Här kommer i alla fall en låt som säger det mesta.
Jag måste utfärda en varning, som jag snott från min favorit-DJ: "YouTube förstör ju hela musikupplevelsen!" De här gubbarna är inte så goa att titta på, så öppna något annat fönster medan ni lyssnar...
Alltså. Whatever words I say...<3
Här kommer i alla fall en låt som säger det mesta.
Jag måste utfärda en varning, som jag snott från min favorit-DJ: "YouTube förstör ju hela musikupplevelsen!" De här gubbarna är inte så goa att titta på, så öppna något annat fönster medan ni lyssnar...
Alltså. Whatever words I say...<3
I'll leave you in the summertime
Börjar bli en tuff kamp, men det är - som min gamle gode kalasknutte Dr P från Nyland brukar säga - ba häääälit! Det är lika bra att ösa ut den här på en gång. Den får mig alltid att vilja göra slut med någon på direkten. Tror jag ska börja skrika ut titeln till någon slumpmässig medpassagerare på bussen precis innan jag ska kliva av.
Jag velade lite mellan den här och Since I've Been Loving You, som också är osannolikt bra. Och en slags göra-slut-sång det också. Jag är väl helt enkelt på humör för att dumpa någon idag. Passa er allihop.
Robert Plant är också lite velig, för i sången ska han först lämna nån och sen ska de promenixa i parken ihop. Fast sen ska han minsann dra ändå. Och det gör han nog rätt i. Det är ju sommar och allt.
Robert Plant är kungarnas kung (finns några andra kungars kungar också, don't you forget), och typiskt hans goda smak att välja en låt som Joan Baez gjort i original. Hon har gjort någon annan sång som är väldigt bra också, men just nu kan jag inte komma på vad den heter.
Jag velade lite mellan den här och Since I've Been Loving You, som också är osannolikt bra. Och en slags göra-slut-sång det också. Jag är väl helt enkelt på humör för att dumpa någon idag. Passa er allihop.
Robert Plant är också lite velig, för i sången ska han först lämna nån och sen ska de promenixa i parken ihop. Fast sen ska han minsann dra ändå. Och det gör han nog rätt i. Det är ju sommar och allt.
Robert Plant är kungarnas kung (finns några andra kungars kungar också, don't you forget), och typiskt hans goda smak att välja en låt som Joan Baez gjort i original. Hon har gjort någon annan sång som är väldigt bra också, men just nu kan jag inte komma på vad den heter.
"Boy. Boy. Boy. Boy."
En liten fin sång.
Ska dra till mitt andra hem nu, så det här får bli soundtrack.
"So many words should have stayed in your head".
Det ska jag försöka lära mig. Haha.
