tapetorkester-dj

Idag skulle jag gå in i klassrummet, men det var fullt med möbler i vägen. Kanske lika bra det. Det var lite symboliskt och bra att det inte gick att komma tillbaka dit.

Den sista (?) videon här på tapetorkester-dj är tillägnad alla er som varit därinne, men också alla er andra som jag tycker om och saknar. Den här låten är lite magisk, för den får mig alltid att tänka på nästan alla som ryms i hjärtat. Men jag nämner bara er som brukar läsa här eller några av era kompisar. Det finns antingen en textrad om var och en av er eller så är det något annat med sången som hör till er. Kanske ett piano-intro? Som i en utebliven pianolektion? Minst två stycken kan känna sig träffade där...:)

Ska snart lämna lilla byn för större by ett tag, så det blir lite nostalgiskt, det får ni ta.

Ni som har varsin rad (fast alla läser inte här, så det blir en hälsning rakt ut i rymden):

- Liten syster. Jag minns när jag fick hålla i dig första gången när du kom hem från BB.

- Tor och S. Alla lektioner har vi inte gått på...en del var vi bara fysiskt närvarande på. :)

- Favorit-DJ. Ett soligt minne, som du nog inte minns.

- Favorit-storyteller. Gissa rad själv.

- Stor syster. Vi improviserar oss fram.

- Blogg-syster. Vi har varit rädda för saker vi såg (eller såg vi verkligen något? Var det kanske någon bra skådis som lurade oss med sin skräckslagna blick., hoho... ) i mörkret...

I övrigt får fina Tori mig att tänka på tre andra fina rödhåriga personer. En väderbloggare, en Leonard Cohen-beundrare och en stor syster. Igen.

Och naturligtvis, en hälsning till Flash. Som fick mig att börja lyssna på Tori ordentligt. Och till Dojjan. Som räddade mig från Madonnaträsket.

Och till alla er andra, till exempel en som sjunger på beställning och en med The World's smartaste frågor:

How did it go so fast/You'll say as we are looking back/And then we'll understand/We held gold dust in our hands.

Japp.