The return of the living dead
Sammanfattning av de senaste två dagarna: har sällan haft så våldsamt roligt av att bara stå på ungefär samma fläck på en bussplan i en hel kväll. Little sister, du skulle ha varit med! Då hade du också varit med på ett ofokuserat kort. Tack alla ni roliga som jag träffade! xD
Nu var det längesedan hon dök upp, men plötsligt kom hjärnhäxan och hälsade på mitt i allt skoj. Hon kommer alltid objuden (förmodligen därför hon är så jäkla suuuur!) och slänger fram allt skräp hon kan komma på. Hon bjöd på fuldomsångest, ålderdomsångest, nostalgiångest, livskrisångest och fan-och-hans-inavlade-mostersångest. Så det var på vippen att jag ringde helsikesänglarna och bad om en torpedtjänst (tror inte FRA biter på denna blogg). Men då hade ju min mamma blivit skitarg och det skrämmer mer än ångest, det.
Tur att jag vet sedan innan att man inte ska ta några livsavgörande beslut klockan 8 på morgonen när man fått i sig för mycket Singoallakex och bara vill ha Botox. Man ska inte höra på Diamonds and Rust mer än fjorton gånger i det tillståndet, heller.
Jag säger som farbror Barbro: då blev det ju som det bleeeev då. Tack och lov blev jag distraherad i mitt självömkande av en viktig fråga om mp3-låtar. Stackarn fick knäppa svar då, men jag tror han klarar det. Han fick mig i alla fall att sluta sova bort ett dygn till.
Så vi kör en vända till. Kan ju inte låta en pannkaksfixerad knasputte vinna detta rejs. Här är en till tävlande. Han sjöng den här för sin fru när hon kom till studion en dag, och allt var på väg utför. Det hjälpte inte så väldigt länge. Men allt går inte att rädda med en sång.
Still I wish there was something you would do or say
Sitter och läser igenom lillasysters kommentarer här på bloggen från igår kväll, och märker att jag missat en hel kommentar (don't blame it on the sunshine, don't blame it on the moonlight, don't blame it on the good times, blame it on the Singoallakex). Och inte vilken kommentar som helst, jag får gåshud (inte tuppskinn) när jag läser. Hon har ju föregått hela min countdown här och tagit med en av de allra allra allra bästa låtarna, som är i Diamonds and Rust-klass!
Vid det här laget har små stackars näverätande plantsättare och andra mindre härdade människor slutat hänga omkring här, så detta blir en privat spelning for you, oh sister.
Under alla år med Bob så är det hundratals sånger som gjort mig alldeles lycklig, men den här och Changing of the Guards hör till de som ständigt spelar i hjärtat. Mina kullstahjältar gör en alldeles fantastisk version, men här är den i original.
Goodbye is too good a word, babe.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång...
... och det är förhoppningsvis sista gången jag citerar Per Gessle. Men det är för att singoallakexen har stigit mig åt huvudet. Fattar inte hur länge ett paket kan räcka.
Men här är i alla fall en sång som är sann och som handlar om mig litegrann. Sicket rim. Men mest handlar den ju förstås om någon annan.
Stevie Nicks knarkade sönder näsan, vilket man aldrig ska göra. Man ska heller inte vara ihop med hela Fleetwood Mac på en gång. Folk kan bli så himla sura då. Särskilt de i Fleetwood Mac. Och då sitter man där med trasig näsa och en hel halvlullig orkester på dekis emot sig.
Nu börjas det
Nick och Polly Jean blev kära i varandra just precis runt tiden de spelade in den här videon. Sedan barkade det utför, men OJ vad snygga de var ihop. Vem är vem, undrar man. Om man är dum i huvet, d v s.
När de fortfarande var det vackraste paret så spelade Nick Cave på Hultsfred och det ryktades att Polly var med i kulisserna. Jag har ett väldigt luddigt minne av att jag yrade omkring runt backstageområdet i svarta natten och skulle hitta hem till tältet och trodde att jag var i närheten av dessa två stjärnor. Det är en helt poänglös historia, för det enda som hände var att jag träffade någon kille som blev skitarg för att jag inte ville hänga med honom någonstans. Jag blev skitarg på honom för att han inte var Nick Cave.
Jupiter, I did a soooong!
Ja, nu kommer ett sådant där mellanspel igen, men jag måste passa på när lillsyster yster är på sidan. Och naturligtvis när ni trehundra andra är här också, såklart. Kan inte låta bli att ta med Dryg-Månen från The Mighty Boosh som känner sig precis som jag när jag har gjort en sång. Tyvärr är mina sånger av precis samma kvalitet som hans. Oh well.
Jädrar i den lilla lådan
How the hell did it get here so soon? Jag blir visst lite tårögd varje gång.
Inte riktigt börjat än
Det är som att gå på konsert. Du är som en totaluppskruvad femåring som ätit adrenalintårta och du är på vippen att svimma av förväntan men du knuffar dig ändå fram till scenen och står där och skriker lyckorusiga och desperata ramsor och så syns några skuggor vid kulisserna och en av dem tar sig fram till mikrofonen och du vet, DU VET, att nu är det på gång, snart kör de igång första tonen och du kan knappt hålla dig på benen och så hör du äntligen första tonen och....
"one, two, one-two, one, two"
Soundcheck. IGEN! Dina idoler sitter backstage och äter champagnemarinerade jordgubbar ur någon groupies öra och tar all tid i världen på sig. Om de ens kommit till lokalen. Kanske är de på Clas Ohlsons. Istället får du stå där och känna nackspärren komma smygandes efter att ha stirrat upp mot alla roadies som släpar sig omkring bland förstärkare och sladdar och snart börjar du tappa både mod, vett, sans och sminkning.
Lite så är det här. Vi har inte kört igång än. Vi är alltså jag och mina små DJ-vättar. I väntan på att själva nedräkningen till låten som är bättre än Diamonds and Rust kör jag den låt som jag tyckte var bäst i ett helt gymnasieår. Sultans of Ping FC är en grupp från Cork på Irland, som gjorde att jag blev omnämnd på TV2. För att jag önskat en video med dem. Jag blev oerhört berömd bland min granne då. Den videon heter Veronica och är inte med här, men se den gärna ändå, eftersom killen sjunger i guldväst och hotpants om en tjej som inte är så himla bra men han gillar henne ändå.
Sultans of Ping FC har gjort många bra sånger. En om en fisk, en om en puckad tjej och en om någon som pratar för mycket. Och så den här fantastiskt tragiska historien om en kille som tappat bort sin favorittröja. Ni som varit med om något sådant sorgligt får försöka härda ut ändå.
Det kanske bara är tunnelbanetjuvlyssnerskan som håller med mig här, men är inte sångaren väldigt lik vår favoritpianist från Nora? Fast jag tror inte de har riktigt samma garderob.
Nedräkningen har börjat
As if I care.
Såhär är det i alla fall på denna bloggen: jag kommer att skriva om sånger som är bra. Och till slut kommer vi fram till den där som är BÄTTRE än Diamonds and Rust. Fast innan dess kommer kanske en väldigt stor hemlighet att avslöjas.
Är ni redo för första låten?
