The return of the living dead
OK. Ni vet ju att det aldrig tar slut på riktigt, så nu är vi i Nangilima.
Sammanfattning av de senaste två dagarna: har sällan haft så våldsamt roligt av att bara stå på ungefär samma fläck på en bussplan i en hel kväll. Little sister, du skulle ha varit med! Då hade du också varit med på ett ofokuserat kort. Tack alla ni roliga som jag träffade! xD
Nu var det längesedan hon dök upp, men plötsligt kom hjärnhäxan och hälsade på mitt i allt skoj. Hon kommer alltid objuden (förmodligen därför hon är så jäkla suuuur!) och slänger fram allt skräp hon kan komma på. Hon bjöd på fuldomsångest, ålderdomsångest, nostalgiångest, livskrisångest och fan-och-hans-inavlade-mostersångest. Så det var på vippen att jag ringde helsikesänglarna och bad om en torpedtjänst (tror inte FRA biter på denna blogg). Men då hade ju min mamma blivit skitarg och det skrämmer mer än ångest, det.
Tur att jag vet sedan innan att man inte ska ta några livsavgörande beslut klockan 8 på morgonen när man fått i sig för mycket Singoallakex och bara vill ha Botox. Man ska inte höra på Diamonds and Rust mer än fjorton gånger i det tillståndet, heller.
Jag säger som farbror Barbro: då blev det ju som det bleeeev då. Tack och lov blev jag distraherad i mitt självömkande av en viktig fråga om mp3-låtar. Stackarn fick knäppa svar då, men jag tror han klarar det. Han fick mig i alla fall att sluta sova bort ett dygn till.
Så vi kör en vända till. Kan ju inte låta en pannkaksfixerad knasputte vinna detta rejs. Här är en till tävlande. Han sjöng den här för sin fru när hon kom till studion en dag, och allt var på väg utför. Det hjälpte inte så väldigt länge. Men allt går inte att rädda med en sång.
Sammanfattning av de senaste två dagarna: har sällan haft så våldsamt roligt av att bara stå på ungefär samma fläck på en bussplan i en hel kväll. Little sister, du skulle ha varit med! Då hade du också varit med på ett ofokuserat kort. Tack alla ni roliga som jag träffade! xD
Nu var det längesedan hon dök upp, men plötsligt kom hjärnhäxan och hälsade på mitt i allt skoj. Hon kommer alltid objuden (förmodligen därför hon är så jäkla suuuur!) och slänger fram allt skräp hon kan komma på. Hon bjöd på fuldomsångest, ålderdomsångest, nostalgiångest, livskrisångest och fan-och-hans-inavlade-mostersångest. Så det var på vippen att jag ringde helsikesänglarna och bad om en torpedtjänst (tror inte FRA biter på denna blogg). Men då hade ju min mamma blivit skitarg och det skrämmer mer än ångest, det.
Tur att jag vet sedan innan att man inte ska ta några livsavgörande beslut klockan 8 på morgonen när man fått i sig för mycket Singoallakex och bara vill ha Botox. Man ska inte höra på Diamonds and Rust mer än fjorton gånger i det tillståndet, heller.
Jag säger som farbror Barbro: då blev det ju som det bleeeev då. Tack och lov blev jag distraherad i mitt självömkande av en viktig fråga om mp3-låtar. Stackarn fick knäppa svar då, men jag tror han klarar det. Han fick mig i alla fall att sluta sova bort ett dygn till.
Så vi kör en vända till. Kan ju inte låta en pannkaksfixerad knasputte vinna detta rejs. Här är en till tävlande. Han sjöng den här för sin fru när hon kom till studion en dag, och allt var på väg utför. Det hjälpte inte så väldigt länge. Men allt går inte att rädda med en sång.
Kommentarer
Postat av: Pankaks Pata
Den där var redigt bra! Nu måste jag komma på nåt grymt bra!:O
Trackback
