tapetorkester-dj

Idag skulle jag gå in i klassrummet, men det var fullt med möbler i vägen. Kanske lika bra det. Det var lite symboliskt och bra att det inte gick att komma tillbaka dit.

Den sista (?) videon här på tapetorkester-dj är tillägnad alla er som varit därinne, men också alla er andra som jag tycker om och saknar. Den här låten är lite magisk, för den får mig alltid att tänka på nästan alla som ryms i hjärtat. Men jag nämner bara er som brukar läsa här eller några av era kompisar. Det finns antingen en textrad om var och en av er eller så är det något annat med sången som hör till er. Kanske ett piano-intro? Som i en utebliven pianolektion? Minst två stycken kan känna sig träffade där...:)

Ska snart lämna lilla byn för större by ett tag, så det blir lite nostalgiskt, det får ni ta.

Ni som har varsin rad (fast alla läser inte här, så det blir en hälsning rakt ut i rymden):

- Liten syster. Jag minns när jag fick hålla i dig första gången när du kom hem från BB.

- Tor och S. Alla lektioner har vi inte gått på...en del var vi bara fysiskt närvarande på. :)

- Favorit-DJ. Ett soligt minne, som du nog inte minns.

- Favorit-storyteller. Gissa rad själv.

- Stor syster. Vi improviserar oss fram.

- Blogg-syster. Vi har varit rädda för saker vi såg (eller såg vi verkligen något? Var det kanske någon bra skådis som lurade oss med sin skräckslagna blick., hoho... ) i mörkret...

I övrigt får fina Tori mig att tänka på tre andra fina rödhåriga personer. En väderbloggare, en Leonard Cohen-beundrare och en stor syster. Igen.

Och naturligtvis, en hälsning till Flash. Som fick mig att börja lyssna på Tori ordentligt. Och till Dojjan. Som räddade mig från Madonnaträsket.

Och till alla er andra, till exempel en som sjunger på beställning och en med The World's smartaste frågor:

How did it go so fast/You'll say as we are looking back/And then we'll understand/We held gold dust in our hands.

Japp.

Jag vet inte hur det är med er, men ibland ångrar jag saker. Som jag gör och som jag inte gör. Men mest ångrar jag när jag är för tramsig. Blir halvt deprimerad av att läsa den här bloggen. (Tur då att toppenglada /tapetorkestersemester finns. Ähum.)

Men sånger är ju det näst viktigaste som finns. Och det finns sånger som jag aldrig kan lyssna mig less på (hur bra The Leg of Time än är, så håller den inte i alla lägen.). Förmodligen sista gången jag nämner den titeln här, men Diamonds and Rust är en sådan sång. Och Redemption Song med Joe Strummer en annan.

Joe Strummer har varit min musikhjälte sedan jag var liten, när Dojjan visade mig att det finns annan musik än Nick Kamen (jag var tvungen att kolla honom på YouTube nu och känner att jag är Dojjan evigt tacksam...Men lite fin var han ju! Förutom Caesar-frisyren, då.). The Clash gjorde mig lycklig. Joe Strummer fortsatte göra mig lycklig även som soloartist och chocken var stor när han dog för några år sedan.

Joe Strummer var väldigt beundrad av väldigt många, men precis som alla andra var han inte helt perfekt. Han gjorde knasiga saker, precis som alla andra. Men det är inte de dumma sakerna man minns. Det gäller att komma ihåg det för sin egen del också.

Så när jag känner mig värst i världen hör jag på den här sången, som Bob Marley gjorde i original. Självklart är Marleys version suverän, men Joe Strummer sitter hårdare i hjärtat på mig. Dumt med kommentarer till videon, det är bara att kolla på folket som är med så fattar ni. Tårögd blir man. Den vithårige mannen som lägger blommor vid väggen är en av mina favoritregissörer, Jim Jarmusch. Han har gjort en film om Joe Strummer, som heter The Future is Unwritten. Se den, det ska jag göra. Johnny Depp är med också.

So won't you help to sing?

Det finns folk som tror att de har hittat bästa låten redan, och det är bara att tycka synd om dem. För hemligheten som jag utlovade i allra första inlägget kommer här: det finns alltid någon som är bättre än den man älskar för tillfället. Vet inte om det gäller personer också. :)

Här kommer i alla fall en låt som säger det mesta.

Jag måste utfärda en varning, som jag snott från min favorit-DJ: "YouTube förstör ju hela musikupplevelsen!" De här gubbarna är inte så goa att titta på, så öppna något annat fönster medan ni lyssnar...

Alltså. Whatever words I say...<3

Börjar bli en tuff kamp, men det är - som min gamle gode kalasknutte Dr P från Nyland brukar säga - ba häääälit! Det är lika bra att ösa ut den här på en gång. Den får mig alltid att vilja göra slut med någon på direkten. Tror jag ska börja skrika ut titeln till någon slumpmässig medpassagerare på bussen precis innan jag ska kliva av.

Jag velade lite mellan den här och Since I've Been Loving You, som också är osannolikt bra. Och en slags göra-slut-sång det också. Jag är väl helt enkelt på humör för att dumpa någon idag. Passa er allihop.

Robert Plant är också lite velig, för i sången ska han först lämna nån och sen ska de promenixa i parken ihop. Fast sen ska han minsann dra ändå. Och det gör han nog rätt i. Det är ju sommar och allt.

Robert Plant är kungarnas kung (finns några andra kungars kungar också, don't you forget), och typiskt hans goda smak att välja en låt som Joan Baez gjort i original. Hon har gjort någon annan sång som är väldigt bra också, men just nu kan jag inte komma på vad den heter.

Inte Noels snyggaste utstyrsel, men en liten fin visa på cockneydialekt om hur han är superliftaren med sitt polo-mintöga och sin jättetumme. Det är den enda sången jag vet som handlar om det.

Nu börjar det bli en hård kamp i tävlingen om vad som är i klass med Diamonds and Rust. Har ju glömt att ni måste följa båda sidor, så gå in på http://alreadyalegend.blogg.se om ni vill se motståndarlagets bidrag.

För att vi ska hinna tänka ut någon redigt bra behöver vi en liten paus. Som pausmusik får Bill Bailey köra min absoluta hyllning till 70-talets proggrockband, The Leg of Time.

Såhär i fulvädrets tråksommar kan man ha lite svårt att hitta på något att göra. Så: Ride a white pig to the edge of Lapland! Ifall ni inte har något bättre för er, d v s.