All I ever had
Jag vet inte hur det är med er, men ibland ångrar jag saker. Som jag gör och som jag inte gör. Men mest ångrar jag när jag är för tramsig. Blir halvt deprimerad av att läsa den här bloggen. (Tur då att toppenglada /tapetorkestersemester finns. Ähum.)
Men sånger är ju det näst viktigaste som finns. Och det finns sånger som jag aldrig kan lyssna mig less på (hur bra The Leg of Time än är, så håller den inte i alla lägen.). Förmodligen sista gången jag nämner den titeln här, men Diamonds and Rust är en sådan sång. Och Redemption Song med Joe Strummer en annan.
Joe Strummer har varit min musikhjälte sedan jag var liten, när Dojjan visade mig att det finns annan musik än Nick Kamen (jag var tvungen att kolla honom på YouTube nu och känner att jag är Dojjan evigt tacksam...Men lite fin var han ju! Förutom Caesar-frisyren, då.). The Clash gjorde mig lycklig. Joe Strummer fortsatte göra mig lycklig även som soloartist och chocken var stor när han dog för några år sedan.
Joe Strummer var väldigt beundrad av väldigt många, men precis som alla andra var han inte helt perfekt. Han gjorde knasiga saker, precis som alla andra. Men det är inte de dumma sakerna man minns. Det gäller att komma ihåg det för sin egen del också.
Så när jag känner mig värst i världen hör jag på den här sången, som Bob Marley gjorde i original. Självklart är Marleys version suverän, men Joe Strummer sitter hårdare i hjärtat på mig. Dumt med kommentarer till videon, det är bara att kolla på folket som är med så fattar ni. Tårögd blir man. Den vithårige mannen som lägger blommor vid väggen är en av mina favoritregissörer, Jim Jarmusch. Han har gjort en film om Joe Strummer, som heter The Future is Unwritten. Se den, det ska jag göra. Johnny Depp är med också.
So won't you help to sing?
Men sånger är ju det näst viktigaste som finns. Och det finns sånger som jag aldrig kan lyssna mig less på (hur bra The Leg of Time än är, så håller den inte i alla lägen.). Förmodligen sista gången jag nämner den titeln här, men Diamonds and Rust är en sådan sång. Och Redemption Song med Joe Strummer en annan.
Joe Strummer har varit min musikhjälte sedan jag var liten, när Dojjan visade mig att det finns annan musik än Nick Kamen (jag var tvungen att kolla honom på YouTube nu och känner att jag är Dojjan evigt tacksam...Men lite fin var han ju! Förutom Caesar-frisyren, då.). The Clash gjorde mig lycklig. Joe Strummer fortsatte göra mig lycklig även som soloartist och chocken var stor när han dog för några år sedan.
Joe Strummer var väldigt beundrad av väldigt många, men precis som alla andra var han inte helt perfekt. Han gjorde knasiga saker, precis som alla andra. Men det är inte de dumma sakerna man minns. Det gäller att komma ihåg det för sin egen del också.
Så när jag känner mig värst i världen hör jag på den här sången, som Bob Marley gjorde i original. Självklart är Marleys version suverän, men Joe Strummer sitter hårdare i hjärtat på mig. Dumt med kommentarer till videon, det är bara att kolla på folket som är med så fattar ni. Tårögd blir man. Den vithårige mannen som lägger blommor vid väggen är en av mina favoritregissörer, Jim Jarmusch. Han har gjort en film om Joe Strummer, som heter The Future is Unwritten. Se den, det ska jag göra. Johnny Depp är med också.
So won't you help to sing?
Kommentarer
Postat av: Rebecca M
ja, fan de kan du väl bli?! hahah xD
Postat av: tove
haha,okej. kanske får vänta med att fylleköra, tills jag inte är full då.
haha, ja, precis, veldans tur du ;)
Trackback
