The sun don't shine anymore
Stod vid spisen och tänkte. Bland annat på hur sällan det är jag står vid spisen. Men börjar förstå grejen, lite grann. Det är rätt meditativt att koka bönor. Man kan inte springa omkring hur som helst. Man måste fokusera.
Tänkte på alla pengar och förpackningar jag sparar när jag inte ska köpa färdiga bönor hela tiden. (Nu är detta mitt andra blogginlägg om bönor. Den här gången har jag inte ens någon smart Bob Dylan-referens att dra till med. Behöver en kvalitetskontrollant.)
Under min lilla bönstund tänkte jag att jag kanske håller på att bli en sådan där rejäl person som syltar och saftar och lagar mat och håller ordning och reda på det mesta i livet.
Sedan tänkte jag att vad glad jag är över att jag mest gillar rå mat, så att jag slipper stå vid spisen. Det blir liksom träligt efter ett tag.
Till slut tänkte jag att jag ofta gör tvärtemot vad jag tänker. Jag hävdade ju på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester att jag inte ska börja på min favoritbasistlista än på länge. Men när jag stod där och vaktade pannorna så fick jag såklart en väldig massa tid över till att fundera på vem som ska komma först på listan.
Rick Danko var vacker basist i The Band. Inte nog med att hanhade en väldigt stabil men svängig stil på basen, han sjöng även som en ängel. Nu är han en ängel. Han dog för många många år sedan men löper knappast någon risk att glömmas bort.
The Band var ett gäng överbegåvade karlar som gjorde så bra musik att det är fånigt att orda något mer om det. Fånigare är det dock att P Diddy (historiens fånigaste namn) satt ihop någon slags grupp nu som han kallar för The Band! Min lillasyster informerade mig om detta helgerån och jag vet inte riktigt vilken aktionsgrupp man ska vara med i för att få Puff Daddy att skärpa sig och be tusen gånger om ursäkt.
Tillbaka till The Band, det riktiga. Låten är från filmen The Last Waltz (och nu finns det läsare som tycker att jag tjatar om den filmen, men så kan det gå), Martin Scorseses kungdokumentär om The Bands avskedskonsert 1976. Visa mig en bättre film och jag lovar att ni får ett pris.
Några sekunder innan låten börjar får man se slutet på en luddig historia som bandet berättar om när de snattade i sina ungdomsdar. Lättpåverkade personer får hålla för öronen tills de ser Rick Danko på scenen. Han sjunger It makes no difference, världens nästan bästa ledsna kärlekssång. Är det kärleksvecka, så är det.
I ett annat universum finns en lista på favoritgitarrister och favorittrummisar och det är så fint ordnat att i The Band spelade Robbie Robertson favoritgitarr och Levon Helm favorittrummor. Men det är ju en helt annan historia.
Tänkte på alla pengar och förpackningar jag sparar när jag inte ska köpa färdiga bönor hela tiden. (Nu är detta mitt andra blogginlägg om bönor. Den här gången har jag inte ens någon smart Bob Dylan-referens att dra till med. Behöver en kvalitetskontrollant.)
Under min lilla bönstund tänkte jag att jag kanske håller på att bli en sådan där rejäl person som syltar och saftar och lagar mat och håller ordning och reda på det mesta i livet.
Sedan tänkte jag att vad glad jag är över att jag mest gillar rå mat, så att jag slipper stå vid spisen. Det blir liksom träligt efter ett tag.
Till slut tänkte jag att jag ofta gör tvärtemot vad jag tänker. Jag hävdade ju på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkestersemester att jag inte ska börja på min favoritbasistlista än på länge. Men när jag stod där och vaktade pannorna så fick jag såklart en väldig massa tid över till att fundera på vem som ska komma först på listan.
Rick Danko var vacker basist i The Band. Inte nog med att hanhade en väldigt stabil men svängig stil på basen, han sjöng även som en ängel. Nu är han en ängel. Han dog för många många år sedan men löper knappast någon risk att glömmas bort.
The Band var ett gäng överbegåvade karlar som gjorde så bra musik att det är fånigt att orda något mer om det. Fånigare är det dock att P Diddy (historiens fånigaste namn) satt ihop någon slags grupp nu som han kallar för The Band! Min lillasyster informerade mig om detta helgerån och jag vet inte riktigt vilken aktionsgrupp man ska vara med i för att få Puff Daddy att skärpa sig och be tusen gånger om ursäkt.
Tillbaka till The Band, det riktiga. Låten är från filmen The Last Waltz (och nu finns det läsare som tycker att jag tjatar om den filmen, men så kan det gå), Martin Scorseses kungdokumentär om The Bands avskedskonsert 1976. Visa mig en bättre film och jag lovar att ni får ett pris.
Några sekunder innan låten börjar får man se slutet på en luddig historia som bandet berättar om när de snattade i sina ungdomsdar. Lättpåverkade personer får hålla för öronen tills de ser Rick Danko på scenen. Han sjunger It makes no difference, världens nästan bästa ledsna kärlekssång. Är det kärleksvecka, så är det.
I ett annat universum finns en lista på favoritgitarrister och favorittrummisar och det är så fint ordnat att i The Band spelade Robbie Robertson favoritgitarr och Levon Helm favorittrummor. Men det är ju en helt annan historia.
Kommentarer
Postat av: Tove
haha, jo det har jag också hört. men jag glömmer alltid bort det när jag väl får en ögonfrans på fingret, eller så åker den inte bort när man blåser (för det har jag nämnligen hört att man ska göra innan man önskar sig)
och du lotta! detta går sig verkligen inte. man ser ju verkligen inte vad du skriver. vilket är väldigt synd.
din spelare och din 'godhandling.se' reklam täcker ju allt.
Postat av: Tove
nej. :o det syns ingenting. eller jo, slutet av meningarna. :/
Postat av: Tove
men okej är det inte på min. jag vill ju kunna läsa det du skriver också :)
Postat av: Tove
jo. så är det väl. :p ibland måste man suga på en sur citron innan man får njuta av chokladen ;)
Trackback
