Säljes

 
En svensk popstjärna åker runt i en bil och pratar om jagvetintevad i telefon med sig själv eller nån annan. Det är världens längsta reklamfilm. Jag tar för givet att den handlar om att man ska panta mera eller något annat Anslagstavligt, för det känns som en korsning mellan en Bullenfilm och en Beckfilm och då är det förmodligen svensk samhällsinformation på gång. Och popstjärnan har hockeyfrilla och mycket ögonskugga och det är regn och tråkigt och visserligen viktigt är det att panta både burkar och batterier men tar filmen aldrig slut nån gång?
 
Men det är reklam för en bil. Precis som den där otäcka reklamen med en svensk fotbollsstjärna som badar och viftar med gevär för att skjuta ihjäl nån. Samma bil. 
 
Vem som har gjort filmerna vet jag inte, men jag tror att de vill skrämmas. Säga att nu köper ni den hära bilen, annars blir det bara elände.
 
I samma bistra stil går reklamfilmen för Moderaterna. Den är arg. Arg på ett bittert vis. Säger att ni får säga vad ni vill om entreprenörskap, men vi tycker det är viktigast i världen att människor bara värderas i hur mycket pengar de genererar. För vi bestämmer eftersom ni helt enkelt gick på den lätta.
 
Och när den där gråtrista reklambyrån gjorde de där filmerna gjorde de en till likadan (jag bara hittar på att det är samma firma som har gjort alla fyra filmerna, för jag ids inte kolla upp det, så kom inte dragandes med att min teori inte håller, för det gör den inte.) för en hamburgerkedja. Hamburgerkedjan säger att den tror på ungdomar.
 
Jag tror också på ungdomar, för jag har sett dem i verkligheten och vet att de finns. Men jag tror inte på dem på det vis hamburgerkedjan gör. Hamburgerkedjan tror på ungdomar såpass att hamburgerkedjan tycker ungdomar ska ha jättelåg lön och vara tacksamma för att de får jobb på en hamburgerkedja. Vem vill inte jobba med hamburgare? Fräsigt värre med köttsmet på händerna och fläsk-os i håret dagarna i ända och lyllo alla ungdomarna som är så trodda på att de får sälja övervikt och hjärtochkärlsjukdom till alla kunder hela tiden för pyttelite pengar. 
 
Och popstjärnan och fotbollsstjärnan och Moderaterna och hamburgerkedjan säger att nu köper ni det hära, annars blir det bara elände. Och så gör reklambyrån en till film om hela Sverige och det är väl så simpelt att det är Roy Anderson som ligger bakom hela rasket för det är bara grått och ångest och fult och enstaka ledsamma repliker och allt går åt skogen.
 
Sedan sitter hela Sverige några år till i världens minst lyckade äktenskap och säger till slut att det var väl inte så här det skulle bli. Men då är det för sent, för barnen har flyttat och gått med i SD och plötsligt märks det vad dumt det var att vi inte ansträngde oss medan vi hade chansen. Nu finns det ingen rådgivning i världen som hjälper, för vi tycker helt enkelt inte om varandra och då är det bara drängfylla, nihilism och för alltid gråta sig till sömns var för sig som gäller. Synd på ett så lovande land, men så kan det gå. 
 
 
 

För bövelen, osv.

 
Och så kom det sig att en journalist i högertidningen Dagens Nyheter fick för sig att skriva en text om att näthatarna är stackars proletärer som inte vet bättre än att gå med i Sverigedemokraterna och att det är alla andras fel som har stött ut dem och hånat dem för att de skriver felstavade dödshot i tid och otid.
 
Och så kom det sig samtidigt att det svartnade för min blick. Och den heliga vreden tändes. 
 
Arbetarklassen är inte ett enda stor brölande massa som bara vill slå neråt. Arbetarklassen är inte ens en homogen grupp som beter sig så som journalister i rikemanstidningen Dagens Nyheter tror att den beter sig. Arbetarklassmänniskor är inte ouppfostrade idioter som skyller sin taskiga sits på andra som har det ännu sämre och därmed per automatik röstar på SD. Arbetare kan både läsa och skriva. Det finns arbetare som inte kan läsa och skriva, precis som det finns folk ur andra samhällsklasser som inte kan läsa och skriva. De flesta människor är rätt kassa på att både läsa och skriva överhuvudtaget, eftersom läsning och skrivande är ett bortprioriterat område i högervindarnas skolSverige. (Detta pga högerspöken i skolbestämmarklubben fått för sig att läs- och skrivkunnighet är en flumkunskap som står i vägen för RIKTIG kunskap, dvs MVG i matte och NO. Och Entreprenörskap och Gott Uppförande)
 
Jag är född i en arbetarfamilj. Jag är uppväxt med värderingar om allas lika värde och att rasism är fel. Jag har fått lära mig att det inte är skamligt med utbildning och att det baske mig inte är något som bara höginkomsttagare ska hålla på med.
 
Själva arbetarrörelsens kärna är att de som är utsatta ska hålla ihop och att man ska förändra samhället i positiv riktning. Jag håller inte med arbetarrörelsen om att arbete dygnet runt är enda vägen till frälsning, men jag håller med om att man ska hjälpas åt för att förbättra villkoren för de sämst ställda.
 
Arbetarrörelsen och rasismen är varandras motpoler. Folk har inte arbetat livet ur sig för att fascistnissar ska ta över världen. Den som använder sin klasstillhörighet som ursäkt för att bete sig som en skitstövel behöver lära sig veta hut, inte få nån slags tycksyndom-klapp på kinden av en DN-journalist.
 
Att som DN-skribenten klumpa ihop arbetarklassen i en lättkränkt och oförståndig massa är rent klassförakt. En kränkt vit man är en kränkt vit man, oavsett samhällsklass. Den som skyller sina  förtryckaråsikter på sin livssituation är inskränkt och självgod, vare sig den personen är långtidsarbetslös eller partiledare för SD. 
 
Den som röstar på ett rasistiskt parti och/eller dödshotar kvinnor för att de existerar eller lägger sig i andras sexuella läggning eller sysslar med annat förtryckarfuffens gör det på grund av två orsaker: för att hen lider av en känsla av underlägsenhet och/eller överlägsenhet. Det har inte med inkomstnivå att göra. Det har med bristande folkvett, självbild och empati att göra. 
 
Så kom inte och säg att det är nån annans fel att folk röstar brunt. Visst har Alliansen sopat mattan för de högerextrema, genom att normalisera rasism och uppmuntra folk att se ner på varandra. Och kanske nån vänstervriden streckgubbe har hånskrattat åt en stackars SD:are som sitter på kammarn och svär över vad bedrövligt mycket feminister det finns men alldeles för få manschauvinister och att så fort det är dåligt väder är det invandringens fel. Det är ändå ingen ursäkt för att rösta på SD. 
 
Det är var och ens ansvar att inte välja att trampa på andra. Det är var och ens förbannade plikt att inte göra världen sämre. Det behöver man inte vara journalist på DN för att begripa.
 
 

I dessa tider.

 
 
 
 
 
 
 
 
 

We are the loveless

 
Lydia Loveless,  gudabenådad, kompromisslös låtskrivare och sångerska. 
 
Lydia Loveless, skitledsen, skitpackad och skitarg. Klädde av sig klänningen, spelade i bara BH och trosor. Ramlade omkull, halvgrät, sluddrade om ett brustet hjärta samt vädjade till publiken att inte prata sönder spelningen. Spelningen var visserligen redan sönder, precis som Lydia Loveless. Hon drack ännu mer, sjöng ännu mer fel, spelade ännu mer fel. 
 
Lydia Loveless. Kritikerrosad, älskad av publik, avskydd av publik som inte fattar grejen med hennes i vanliga fall truliga och ofjäskande framträdande. Den delen av publiken kommer inte att ändra sig efter gårdagens gig i Östersund. Den delen av publiken kommer att tro att Lydia Loveless är ett raglande vrak som inte kan vare sig sjunga eller spela. Men det är skitsamma.
 
Lydia Loveless är 22 år. Såhär blir en bortdomnad och desperat 22-åring behandlad i Östersund: med total nonchalans och noll empati. Publiken står kvar, trots att artisten är uppenbarligen oförmögen att ens stå på benen, än mindre uppträda. En del av publiken går i protest eller av respekt. Den publik som står kvar består av några fyllon längst fram, några fans i mitten och några skandaljägare som kutar in i lokalen ett par minuter åt gången för att ta bilder på den förtvivlade människan på scenen.
 
Ingen gör någonting.
 
Inte jag heller. Jag står kvar i mitten. Fastfrusen. Måste stå kvar och se så inget händer henne. Måste stå kvar så att hon känner att alla inte är emot henne. Totalt patetiska tankar. Måste såklart säga till arrangören att stoppa eländet, att ta bort Lydia Loveless från scenen, att bädda ner henne och säga att det reder sig. Min kropp har vuxit fast i golvet. Jag är inte där. Jag är bara en passiv åskådare, en i muren av idioter som förstör kvällen ännu mer för en människa som borde bli omhändertagen.
 
Lydia Loveless skriker ut sin ilska, desperation och ångest och är på väg att tappa BH:n igen. Ramlar nästan av scenen. Bandet har ingen aning om vad hon försöker spela för låt. Männen längst fram brölar, ännu fler kommer dit och tar kort.
 
Ingen gör någonting.
 
En man bestämmer sig för att det är dags att styra upp det hela. Nån jävla ordning får det väl vara.
 
Den handlingskraftige mannen hojtar till Lydia Loveless: VISA PATTARNA!
 
Jag vet inte vilken man det var. Jag vill veta vem det var. Jag vill slå ut tänderna på honom och slita av honom tungan. Han ska aldrig kunna skrika till någon igen. Men jag vet inte vem det var. Jag står kvar för att hålla koll, inbillar jag mig. 
 
Jag står inte kvar för att hålla koll. Jag står kvar för att jag är feg. Jag står kvar för att jag är dum i huvet. Precis som alla andra. Alla vi som stod kvar och lät det här hända. Vi är hopplösa. 
 
Lydia Loveless är 22 år. Hon var bland de yngsta i lokalen igår. Hon var redlös och hade inte kunnat göra någonting åt det just då. Vi andra hade makten att göra någonting. 
 
Vi lät bli.
 
 
 
 

My Bloody Valentine och världens minst kompetenta PRAO-elev.

My Bloody Valentine är igång igen och nu blir jag som en sån där farbror på en parkbänk. Han rycker tag i närmsta yngling och väser att nu ska jag berätta hur det var på gammeltiden, när jag själv hade spring i bena och man inte kunde skicka meddelanden till varandra om att man tänkte äta pannkaka om man inte hade tillgång till en telegrafist ute i Vilda Västern och det var tider det, lille vän.
 
När jag var ung en gång för länge sen en flottare med hennafärg, då spelte en popgrupp som hette My Bloody Valentine tillsammans. Deras främsta egenskap var att de kunde spela gitarr genom en sprucken förstärkare samtidigt som de tittade på sina skor och sparade ut luggen. Ungefär som han i The Kinks gjorde en gång i tiden, förutom att han tittade på sin bror och blev osams. Precis som bröderna Gallagher gjorde på nittitalet, samtidigt som de stoppade vetelängderna fulla med kokain och hade fikapaus mitt i natten och spelte musik som ingen till slut iddes höra på. Men döper man sin grupp efter sån där grå skumgummimassa som man stoppar plastblommor i, då ska man kanske inte tas på så himla stort allvar, heller.
 
Men nu handlar det inte om Britpoppens tråkigaste orkester, nu handlar det om My Bloody Valentine och så fort det handlar om My Bloody Valentine har jag inte mycket att säga än att tiderna förändras. När My Bloody Valentines nya skiva kom för 23 år sedan skulle jag köpa den. Då hampade det sig som så att den kom ut samtidigt som Throwing Muses nya skiva. Och på den tiden hade jag inte obegränsat med pengar, som jag inte har nu heller. Det innebar svåra ställningstaganden inne på skivaffären.
 
Skivaffären hade det smått obegripliga namnet Skivspegeln, och var mytomspunnet på många vis. Mest mytomspunnet var det inte för att jag en gång hade PRAO-plats där och inte tordes berätta att jag inte visste hur man kokar kaffe. Därför stod jag inne i den lilla kokvrån i en kvart innan Skivspegelchefen kom in och frågade om kaffet var klart. Det var det såklart inte. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man kokar kaffe, men numera törs jag oftast berätta det.
 
När jag som bäst stod och tänkte på hur jag skulle kunna bestämma mig för My Bloody Valentine eller Throwing Muses löste Skivspegelchefen mitt problem genom att säga något helt förtrollande:
 
- Du kan ju ta hem båda två och betala när du får pengar.
 
Detta räddade min helg, min ungdom och förmodligen hela mitt liv. Annars hade jag fortfarande stått kvar inne på Skivspegeln och funderat och det hade varit rent tragiskt, eftersom skivaffären så småningom lades ner och ett fotvårdsinstitut byggdes där istället.
 
Seså, lille spoling, ta lite mer vetelängd och stanna en stund till så ska jag berätta om när Hubba-Bubba kom i coca-colasmak och folk tog på sig oömma kläder när de for på musikfestivaler.

Nu blir det naket

När jag fyllde år tipsade Jo mig om att Nick Cave gjort en ny skiva bara till mig och att jag fick lyssna på den alldeles gratis och alldeles lagligt på nätet. Tack till Jo och tack till farbror Nick och tack till gratisheten.

Tänkte köpa skivan. Sådär som man gjorde förritin. Såg omslaget.
Tänkte att det också måste vara gjort förritin.

Skivomslagets bakgrund är taget från Fredrik Lindströms & Henrik Schyfferts inredningsshow "Ljust och vackert". Framför vitvita skitstora dörrar står farbror Nick och ser barsk ut. Han tittar uppfordrande på ett fruntimmer som kommer tippettitåande in från höger. Hon har glömt att klä på sig! Det har inte farbror Nick. Han står i både kavajen å byxern å vitskjortan å säg till na att nu fåru gå hem, för här har vi kläder på oss, förståru. Fruntimret böjer huvet framåt och hela ansiktet täcks av hår (fast inte sånt där hår som folk säger att man ska rycka bort, utan sånt där hår som bildar den frisyr alla Nick Caves tjejer har: mörkt, rakt och axellångt) och så håller hon händerna för brösten och tänker att det var väldigt vad snopet det här blev, varför tar de kort när jag inte har några kläder på mig men han har?

Jag ska nu inte vara vrång och dissa skivomslaget helt och hållet, för på insidan av konvolutet står säkert fruntimret fullt påklätt och tittar argt på en helnäck farbror Nick, som trippar runt på tå med huvet skamböjt och händerna i en tafatt skylande Adam-pose.






Gammheter

Ibland sover även jag när jag läser och skriver. Artikeln om Tysklands arbetslinje var ju från 2005. Det kan alltså inte vara Tapetorkesterns fel att Tyskland tossar till det.

Enligt en undersökning

 
Nu ska man inte vara orättvis och få det att låta som om Arbetsförmedlingen är de enda som vet hur man slösar bort skattebetalarnas pengar på tokroliga vis. Statistiska Centralbyrån är också med i party-partyligan. Och det förstår man ju. Sitter man och jiddrar med en massa siffror dagarna i ända är det lätt hänt att man vill skapa lite extra festlig statistik (nummerhybris heter det på fackspråk. Vilket fack som pratar på det viset får du ta reda på själv, jag har fullt upp med att läsa Aftonbladet) och drälla ut fina myndighetspengar på viktiga utgifter såsom Let's Dance-deltagare, DiLeva och ballonger. Bara för att få till ett lustigt diagram, skulle jag tro.
 
Jag har två gåvor till SCB, som tack för deras kreativa användande av offentliga medel. Uppfinningsrikedom (i dubbel bemärkelse) ska väl belönas? Jag skänker härmed SCB en fin gammal text som aldrig vetat var den hör hemma, men som några år efter sin tillblivelse plötsligt finner sin plats här på Tapetorkestern. Dessutom ger jag SCB en pedagogisk sång. Särskilt viktig är sista raden, andra versen.
 
Observera att texten inte har något med SCB:s aktuella kalasande att göra. Jag skrev den i en mörk period av mitt liv, som svämmades över av enkäter: 
 
____________________________________________________________________________________________

Hej Statistiska Centralbyrån!

Jag vore mycket tacksam om Ni tog Er tiden att fylla i den lilla enkät jag har gjort till Er. Era svar är viktiga för min verksamhet och för att säkerställa grundläggande funktioner i vårt rike.

Enkäten behandlar frågor som är av största intresse, kanske inte för allmänheten men verkligen för mig. Jag skulle se det som ett väldigt allvarligt angrepp på min person om Ni väljer att inte svara. Då skulle jag bli tvungen att vidta nödvändiga åtgärder. Min starka förhoppning är att jag inte ska behöva bli hotfull, men jag anser att en varning är på sin plats.

Låt oss nu inte vara ovänner såhär på direkten. Se bara till att svara omgående, helst före middagen, så ska det nog gå bra. Var noga med att svara ordentligt och sanningsenligt, eftersom minsta slarv kan påverka statistiken i missvisande riktning.

Ringa in det svarsalternativ som Ni tycker passar.

Fråga 1.
Anser Ni på SCB att det är lätt att besvara Era enkäter?
a) asbest b)möjligtvis inte c) torsdag

Fråga 2.
Hur mycket tid över tror Ni att gemene man har för att lägga på Era enkäter?
a) tiden är relativ b) plus minus noll c) ring en vän

Fråga 3.
Varför är det inga roliga bilder i Era enkäter, som man kan titta på medan man funderar?
a) fråga Signe i informationen b) lagom är bäst c) se fråga 13

Fråga 4.
Om Ni svarade Ja på fråga 2, gå genast vidare till fråga 3 innan Ni svarar på följande:
a) i allra möjligaste mån b) 115 000 kr före skatt c) Pernilla Wahlgren, va?

Fråga 5.
Vem tar ansvaret för att Sverige står stilla medan folk besvarar Era enkäter?
a) nästan aldrig b) nästan nästan aldrig fast ibland c) nästan nästan jämt men inte alltid

Skicka ifylld enkät till mig. Namn och adress har Ni redan.

Det oantastliga argumentet

Blev så inspirerad av mig själv från förra inlägget, att här kommer en lika fint ritad liten rutsamling:


Apati eller empati?

Med anledning av alla som tycker att det är så bedrövligt att någon engagerar sig i något kör jag en favorit i repris:


Skamlös men ärlig reklam och en massa tack till allt bokstöd

Helt utan skam i kroppen gör jag nu reklam för boken min. Snart. Först vill jag återigen tacka ("återigen"? Tänk om jag glömt att tacka förut! Säkert. Då blir det både förlåt och tack här.) alla som har köpt boken, lånat den på biblioteket, sagt till andra att köpa den och till och med haft högläsning på jobbet/på stranden/i badrummet av den (det där med stranden är jag inte säker på har skett, men det kändes fint att tänka så). Tack även till alla som peppade mig att göra boken, när den bara var en stökig samling streckgubbar utspridda över hela hemmet. Tack!
 
Boksläppet ledde till konstutställningar, roliga intervjuer, märkliga felcitat, otäcka fotograferingar och att jag fick för mig att bli entreprenör. Det tyckte Arbetsförmedlingen var en förträfflig idé. Ända tills de fick veta att det var kultur inblandat i mitt företag och då kan man inte få starta eget-bidrag. Tur det, eftersom jag inte begriper vad entreprenörer gör i alla fall.
 
Förlaget åker till bokmässan i Göteborg i september och där kunde jag och min bok få vara med. Roligt! Jag måste dock bekosta både resor, boende och reklamplats för mig och boken alldeles själv. Hutlöst dyrt! Därför stannar jag hemma istället. Kanske hade blivit billigt om jag skickat boken själv på tåget och bara tagit ett pyttelitet rum åt den, men nu är det som det är. Jag är än så länge skyldig förlaget pengar för de böcker som inte blivit sålda, så jag drar inte på mig fler utgifter.
 
Jag har även bestämt mig för att inte trycka upp en ny upplaga av boken. Världen behöver nog inte fler streckgubbar. Istället ska jag börja joxa med nästa bok, så fort jag sålt slut på försten.
 
NU kommer reklamen!
 
Beredd?
 
"Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut" finns att köpa på de stora nätbokhandlarna (Adlibris, CDON, Bokus, Bokia, Ord och bok), samt på förlagets egen sida (Litenupplaga.se). Det finns även ett fåtal ex på Hübinettes bokhandel i Östersund och på Larry's Corner i Stockholm. Jag tjyvhåller också på några böcker, som kan köpas direkt av mig om man bor i Östersund (bor man inte i Östersund blir det billigare att beställa på nätet än av mig, eftersom jag tar 40 kr i frakt per bok). Boken är lättläst, lättplacerad i bokhyllan, lätt att både förstå och missförstå (vid en boksignering träffade jag en man som blev rakt upprörd över bokens titel och tog ett par tillfällen i akt att ivrigt uttrycka sina känslor), lätt att ha med sig i väskan och är lätt att göra ett platt paket av. Den passar som gå-bort-present, gå-hem-present (att ge till besvärliga gäster), julklapp, avgångsvederlag, morgongåva, aftonklänning (kräver mycket utrivande av sidor samt ihoptejpande av dem runt kroppen i lämplig stil), uppslagsverk (den går att slå upp), baksmälleläsning, framtidsskildring, generationsroman, kokbok (om man skriver recept i den), veckotidning, solfjäder, ritblock, inlägg i debatten, spänningslitteratur, illustrerad vetenskap samt godnattsaga för barn med högt ställda krav.
 
Det är, som du ser, en helt oumbärlig bok. Om du köper den blir du förmodligen glad och dessutom bidrar du till att minska min skuld hos förlaget. Och hur ofta är det man får en chans att minska en människas skuldkänslor och dessutom bli glad på köpet? Genom att shoppa? Inte ofta. Ta chansen! Och tack på förhand.
 
Och tack för att jag slapp bli företagare och därigenom slipper hitta på en massa reklam som inte säger som det är.
 
 
 
 

Cut the crap



You have to be very careful which song you cut your hair to. Not meaning that your haircut will be influenced by the music, as if you'd look like Rod Stewart if your scissors work out to The Faces. Instead, it's all down to volume and level of self-destruction. Both for hair and musical content.

 

I practised this recently. I decided I needed to cut my hair. A perfectly grown-up decision. Not involving any sort of negative thinking at all. I just wanted to become a supermodel. Or, at least, I wanted to look less like a junkie. So far, so good intentions.

 


I have long hair. I went through a rough period five years ago when I actually believed getting a close crop would turn me into Mia Farrow or Audrey Hepburn. Didn't really. Made me resemble Matt Damon a lot, though. In every bad way possible. Anyway, while having short hair it was fairly easy to cut it. I could just trim it every week and make no real damage (since I looked like an extra from Footloose anyway). Snip, snip, some hair on the floor and less on the head but no big difference at all. End of worries, fit for important tasks like selling jewellery and eating myself into oblivion every night.

 


Those days are gone. I decided to grow my hair really long, to achieve a certain fabulous, Californian surfer girl effect. Only problem is, my hair was not in on the ride. It stopped half way down my ears for a never ending break. Of cuticles. My blonde bombshell ambitions were promptly halted and reversed into yesterday's wholewheat spaghetti-hair. Too bad grunge was over.

 


I think I've run out of hair-related words. But I'll try to go on. Back to the bathroom mirror, where I was going to give myself a true makeover. No dramatic changes, just a little bit of cutting here and there. I put on some music. I only ever put on music I like. As you do, of course. Thing is, I thought I would try a different approach and put on some fashionable hair model music. Whatever that is. It came through the speakers, though. Made me look so cool I could hardly watch my own face. That part is a lie, but I kept the shallow and ultra-vogueish tune going as I took the scissors in my hand.

 


I started cutting my hair. Chop, chop. After a few minutes I was so into the music I no longer saw my future haircut as something to be happy about in the mornings, but as an art statement. I kept cutting in new angles, trying to make new sounds as the cutters sliced through the layers. Oblivious to time, beauty and sheer common sense, I was an electro-obsessed barber with silver weapons in hand, fighting the great cornfield on my head with mad relish. Until it all stopped.

 


I wish I could say that what was left of my hair was inventive, original and downright brilliant. I almost wish that more than I wish it was beautiful. It was neither. It was crap. However, if you close your eyes when you meet me in a dark alley on a moonlit night, I do look a little bit like Rod Stewart.


Silly silly silly but true.

Listening to Rosalie, I was struck by how much Michael Jackson has stolen from Thin Lizzy. Not only did he use a similar guitar intro on Black or White, but he also took the words "smooth operator" and made it his own song title.


It took at least two minutes before I realized that I had forgotten that a) Rosalie was written by Bob Seger and b) it was Sade who sang about a smooth operator. Michael Jackson, as you all know, stuck to the Smooth Criminal.



I am going to write a book called "Things about rock 'n' roll that I have been wrong about". It will include a whole chapter about how me and my friend tried to estimate the height of Billy Idol and Steve Stevens by converting the English figures into the metric system. Our conclusion was that Idol is as big as three matchboxes and Stevens is a smurf. We were stunned when we saw them live. And realized we were almost right.


The Epilady and the Bananas. True Story.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0