Tapetorkestern

Elvis Costello sa för länge sedan att han förritin strulade till det för sig bara för att ha något att skriva om. Han trasslade till exempel till ett förhållande bara för att kunna skriva en skilsmässoskiva, precis som Bob Dylan gjorde med Blood on the tracks. Bobsans skiva är ett mästerverk och handlar i princip om att man blir tokig på tokiga fruntimmer och Bob har själv betett sig väldigt tokigt och kärlek är stökigt och tiden är ett jetplan. En av de bästa skivor jag vet, men kanske hade jag tyckt annorlunda om jag varit gift med Bob. Mycket hade varit annorlunda om jag varit gift med Bob, inte minst för Bob. Och för min nuvarande make, som då hade varit tvungen att vara gift med två stycken skrivkrampande gnällspikar med skev sångröst. Elvis Costello har jag aldrig tänkt gifta mig med, fastän man kan lätt tro att det var mig han skilde sig ifrån eftersom han döpte göraslutskivan till Blood and Chocolate. 

 

Nu ska man inte blanda ihop artisternas verk med deras privatliv, för då blir det svårt att bortse ifrån att de flesta av mina idoler verkar vara skitstövlar privat, precis som de flesta av oss, när man helst vill att de ska vara hjältar som sitter på moln och kastar ner stjärnstoff och kärlek på mänskligheten så det blir genomgulligt att leva hela tiden. 

 

Nej, man ska inte blanda ihop konst och verklighet. Ändå måste jag rannsaka mig själv, för det verkar som att jag klänger mig fast vid ett osunt förhållande med Arbetsförmedlingen bara för att kunna skriva och rita om hela rasket.

 

På grund av väldigt vacklande kommunikation mellan mig och en icke-ordinarie Af-handläggare skulle jag få träffa en person som skulle "Klargöra" om jag kunde arbeta i full utsträckning och "Vägleda" mig till att byta yrkesinriktning. Jag skrev och klargjorde för den personen att jag kan arbeta i himla full utsträckning och redan håller på att byta yrkesinriktning genom den praktik jag har hittat. Då svarade klargöraren att hen nog inte hade något mer att tillföra mig, så vi avbokade mötet. Min ordinarie handläggare skulle göra en ny plan för mig.

 

Jag ringde upp min ordinarie handläggare. Hen svarade att det var den icke-ordinarie handläggaren som var min ordinarie handläggare. Ååååååkäjjj. Jomenvisst, det var så att de just hade bytt klienter. Så den handläggare som sagt nej till att jag skulle få praktik på grund av att jag nog istället borde fråga nån annan arbetsgivare om jag kunde få jobb istället, det var alltså min ordinarie handläggare. Som jag aldrig träffat. 

 

Efter många turer (för bisarra för att beskriva, för någon måtta får det vara på verkligheten) fick jag prata med min ordinarie handläggare, som återigen upprepade att praktik inte var något för mig, utan nu måste jag fokusera på att skaffa jobb. Jag förklarade att jag är fokuserad på att skaffa jobb, eftersom jag måste betala mina räkningar. Då började en väldigt surrealistisk konversation.

 

Handläggaren: Du kanske är orolig för att komma ut på arbetsmarknaden.

Jag: Nej.

Handläggaren: Du kanske är orolig att komma till en arbetsplats som inte är lika bra på att hantera stressade personer som din praktikplats är?

Jag: Nej.

Handläggaren: Du kanske är orolig för att de inte förstår att du behöver ta saker i din egen takt.

Jag: Nej.

Handläggaren: Du kanske är orolig för att de inte är lika uppmärksamma på att du kanske behöver gå ifrån ibland.

Jag: Nej. Jag är orolig för vad som händer om jag inte får ett jobb och den här praktiken kan vara en väg till jobb.

Handläggaren: Du kanske skulle ha behövt träffa den personen som jobbar med rehabilitering ändå.

Jag: Nej. Den enda rehabilitering jag behöver är praktiken, som är bra för mig.

Handläggaren: Du kan få träffa en jobbcoach.

 

Eoner av tid förflöt medan samtalet pågick i samma stil tills jag nästan svimmade av frustration. Gråtfärdig avslutade jag samtalet och är inte stolt över att jag inte svarade på handläggarens "ha det bra", men jag var inte upplagd.

 

Elvis Costello har sagt att han har slutat toka till det bara för att få skrivmaterial. Jag måste nog göra detsamma. Det blir hur som helst ingen vidare bra skiva, det här.