Nu blir det naket
När jag fyllde år tipsade Jo mig om att Nick Cave gjort en ny skiva bara till mig och att jag fick lyssna på den alldeles gratis och alldeles lagligt på nätet. Tack till Jo och tack till farbror Nick och tack till gratisheten.
Tänkte köpa skivan. Sådär som man gjorde förritin. Såg omslaget. Tänkte att det också måste vara gjort förritin.
Skivomslagets bakgrund är taget från Fredrik Lindströms & Henrik Schyfferts inredningsshow "Ljust och vackert". Framför vitvita skitstora dörrar står farbror Nick och ser barsk ut. Han tittar uppfordrande på ett fruntimmer som kommer tippettitåande in från höger. Hon har glömt att klä på sig! Det har inte farbror Nick. Han står i både kavajen å byxern å vitskjortan å säg till na att nu fåru gå hem, för här har vi kläder på oss, förståru.
Fruntimret böjer huvet framåt och hela ansiktet täcks av hår (fast inte sånt där hår som folk säger att man ska rycka bort, utan sånt där hår som bildar den frisyr alla Nick Caves tjejer har: mörkt, rakt och axellångt) och så håller hon händerna för brösten och tänker att det var väldigt vad snopet det här blev, varför tar de kort när jag inte har några kläder på mig men han har?
Jag ska nu inte vara vrång och dissa skivomslaget helt och hållet, för på insidan av konvolutet står säkert fruntimret fullt påklätt och tittar argt på en helnäck farbror Nick, som trippar runt på tå med huvet skamböjt och händerna i en tafatt skylande Adam-pose. I motljus.
Refused, jag och bildörren
Refused har fått pris av regeringen. Medan du grunnar över det märkliga och möjligtvis fantastiska eller bara rentav bisarra i den händelsen ska jag berätta för dig om mitt Refused-trauma.
Jag har inte lyssnat på Refused på 20 år. Det är inte Refuseds fel.
Jag har trott att det kanske är för att vi helt enkelt växte ifrån varandra eller att jag insåg att det är skillnad på att vara kär i Dennis Lyxzén och att vara ett Refused-fan eller att jag inte kan en endaste låt med dem och att jag inte ids lära mig nån på medelålderns höst heller.
Men det är inte därför. Det är på grund av vad som hände den där gången.
Jag var kanske 16 år. En kompis ville att vi skulle åka till Övik och se på Refused. Min kompis kände Dennis Lyxzén och jag gjorde det verkligen inte. Men rockkonserter var på den tiden förenat med närvaroplikt, eftersom det var enda räddningen från allmän misär, fotboll och Beverly Hills 90210.
Så vi for. Eftersom min kompis och jag var för små för att köra bil åkte vi med några stora pojkar, som råkade vara mina idoler. Konserten var 4 mil bort från min lilla stad och det var 40 kilometer av total görabortmigskräck för min del. Jag försökte fokusera på att inte säga något dumt och valde total tystnad.
Ända tills den ene idolen frågade om en låt på radion. Visst är det här Violent Femmes, sa han till mig. Öhhh, vet inte, sa jag och svor över att mitt tysthetslöfte tvångsavbrutits på detta pinsamma vis. Jaha, jag som trodde du var musikexpert, sa han.
Jag skämdes och skämdes och hamnade i en livskris där i baksätet. Hur kunde jag INTE veta svaret på frågan? Men sedan hände något värre.
Vi var äntligen framme och klev ur bilen. Jag stängde dörren.
Smäll inte i dörren, sa min andre idol.
Om ens idol säger åt en att inte smälla i dörren kan man ta det på två sätt. Antingen säga förlåt och gå vidare, eftersom man trots allt ska på konsert och att det nog inte är hela världen att man varit lite vårdslös med en halvrisig Volvo. Eller så kan man bli förstenad av skam och ta tillrättavisningen som ett slutgiltigt tecken på att man är världens mest misslyckade person och hädanefter knappt våga stänga en bildörr utan att ha Cipramil i bakfickan.
Jag valde det senare.
Konserten med Refused minns jag ingenting av. Inte hemresan heller.
Refused är för evigt förknippade med obehag. Uppenbarligen har inte någon i regeringen blivit tillsagda för att ha smällt i en bildörr eller fått sitt musikkunnande ifrågasatt, och det var väl tur för Refused.
Jag kan höra på alla Dennis Lyxzéns övriga musikprojekt utan att bli paralyserad, tack och lov. Det är till och med så att jag nästan kommit över mitt trauma också. Visserligen kan jag bara en enda låt med Violent Femmes och jag är fortfarande lite orolig över att förstöra någons fordon av misstag, men jag kan föra ett nästintill normalt liv ändå. Ibland blir jag ändå en rädd 16-åring så fort jag tänker på Refused, men det är ju inte deras fel.
Däremot rår regeringen för att jag blir en rädd snart 40-åring så fort jag tänker på regeringen. DET är ett trauma som aldrig går över.
Jag har inte lyssnat på Refused på 20 år. Det är inte Refuseds fel.
Jag har trott att det kanske är för att vi helt enkelt växte ifrån varandra eller att jag insåg att det är skillnad på att vara kär i Dennis Lyxzén och att vara ett Refused-fan eller att jag inte kan en endaste låt med dem och att jag inte ids lära mig nån på medelålderns höst heller.
Men det är inte därför. Det är på grund av vad som hände den där gången.
Jag var kanske 16 år. En kompis ville att vi skulle åka till Övik och se på Refused. Min kompis kände Dennis Lyxzén och jag gjorde det verkligen inte. Men rockkonserter var på den tiden förenat med närvaroplikt, eftersom det var enda räddningen från allmän misär, fotboll och Beverly Hills 90210.
Så vi for. Eftersom min kompis och jag var för små för att köra bil åkte vi med några stora pojkar, som råkade vara mina idoler. Konserten var 4 mil bort från min lilla stad och det var 40 kilometer av total görabortmigskräck för min del. Jag försökte fokusera på att inte säga något dumt och valde total tystnad.
Ända tills den ene idolen frågade om en låt på radion. Visst är det här Violent Femmes, sa han till mig. Öhhh, vet inte, sa jag och svor över att mitt tysthetslöfte tvångsavbrutits på detta pinsamma vis. Jaha, jag som trodde du var musikexpert, sa han.
Jag skämdes och skämdes och hamnade i en livskris där i baksätet. Hur kunde jag INTE veta svaret på frågan? Men sedan hände något värre.
Vi var äntligen framme och klev ur bilen. Jag stängde dörren.
Smäll inte i dörren, sa min andre idol.
Om ens idol säger åt en att inte smälla i dörren kan man ta det på två sätt. Antingen säga förlåt och gå vidare, eftersom man trots allt ska på konsert och att det nog inte är hela världen att man varit lite vårdslös med en halvrisig Volvo. Eller så kan man bli förstenad av skam och ta tillrättavisningen som ett slutgiltigt tecken på att man är världens mest misslyckade person och hädanefter knappt våga stänga en bildörr utan att ha Cipramil i bakfickan.
Jag valde det senare.
Konserten med Refused minns jag ingenting av. Inte hemresan heller.
Refused är för evigt förknippade med obehag. Uppenbarligen har inte någon i regeringen blivit tillsagda för att ha smällt i en bildörr eller fått sitt musikkunnande ifrågasatt, och det var väl tur för Refused.
Jag kan höra på alla Dennis Lyxzéns övriga musikprojekt utan att bli paralyserad, tack och lov. Det är till och med så att jag nästan kommit över mitt trauma också. Visserligen kan jag bara en enda låt med Violent Femmes och jag är fortfarande lite orolig över att förstöra någons fordon av misstag, men jag kan föra ett nästintill normalt liv ändå. Ibland blir jag ändå en rädd 16-åring så fort jag tänker på Refused, men det är ju inte deras fel.
Däremot rår regeringen för att jag blir en rädd snart 40-åring så fort jag tänker på regeringen. DET är ett trauma som aldrig går över.
Nästan en dementi
Angående förra inlägget vill Tapetorkestern komma med ett viktigt tillägg: Tapetorkestern har inga som helst belägg för att Bob Dylan brukar få skrivkramp. Däremot ringde han en gång till John Hiatt och bad honom skriva en sång "som om jag (alltså som Dylan, inte Tapetorkestern.) skrivit den", för han iddes inte fullfölja ett uppdrag han fått. En vacker dag kanske Tapetorkestern lägger ut allt bloggande på John Hiatt också, men det kommer ni förstås inte att märka.
Break up before you break down
Elvis Costello sa för länge sedan att han förritin strulade till det för sig bara för att ha något att skriva om. Han trasslade till exempel till ett förhållande bara för att kunna skriva en skilsmässoskiva, precis som Bob Dylan gjorde med Blood on the tracks. Bobsans skiva är ett mästerverk och handlar i princip om att man blir tokig på tokiga fruntimmer och Bob har själv betett sig väldigt tokigt och kärlek är stökigt och tiden är ett jetplan. En av de bästa skivor jag vet, men kanske hade jag tyckt annorlunda om jag varit gift med Bob. Mycket hade varit annorlunda om jag varit gift med Bob, inte minst för Bob. Och för min nuvarande make, som då hade varit tvungen att vara gift med två stycken skrivkrampande gnällspikar med skev sångröst. Elvis Costello har jag aldrig tänkt gifta mig med, fastän man kan lätt tro att det var mig han skilde sig ifrån eftersom han döpte göraslutskivan till Blood and Chocolate.
Nu ska man inte blanda ihop artisternas verk med deras privatliv, för då blir det svårt att bortse ifrån att de flesta av mina idoler verkar vara skitstövlar privat, precis som de flesta av oss, när man helst vill att de ska vara hjältar som sitter på moln och kastar ner stjärnstoff och kärlek på mänskligheten så det blir genomgulligt att leva hela tiden.
Nej, man ska inte blanda ihop konst och verklighet. Ändå måste jag rannsaka mig själv, för det verkar som att jag klänger mig fast vid ett osunt förhållande med Arbetsförmedlingen bara för att kunna skriva och rita om hela rasket.
På grund av väldigt vacklande kommunikation mellan mig och en icke-ordinarie Af-handläggare skulle jag få träffa en person som skulle "Klargöra" om jag kunde arbeta i full utsträckning och "Vägleda" mig till att byta yrkesinriktning. Jag skrev och klargjorde för den personen att jag kan arbeta i himla full utsträckning och redan håller på att byta yrkesinriktning genom den praktik jag har hittat. Då svarade klargöraren att hen nog inte hade något mer att tillföra mig, så vi avbokade mötet. Min ordinarie handläggare skulle göra en ny plan för mig.
Jag ringde upp min ordinarie handläggare. Hen svarade att det var den icke-ordinarie handläggaren som var min ordinarie handläggare. Ååååååkäjjj. Jomenvisst, det var så att de just hade bytt klienter. Så den handläggare som sagt nej till att jag skulle få praktik på grund av att jag nog istället borde fråga nån annan arbetsgivare om jag kunde få jobb istället, det var alltså min ordinarie handläggare. Som jag aldrig träffat.
Efter många turer (för bisarra för att beskriva, för någon måtta får det vara på verkligheten) fick jag prata med min ordinarie handläggare, som återigen upprepade att praktik inte var något för mig, utan nu måste jag fokusera på att skaffa jobb. Jag förklarade att jag är fokuserad på att skaffa jobb, eftersom jag måste betala mina räkningar. Då började en väldigt surrealistisk konversation.
Handläggaren: Du kanske är orolig för att komma ut på arbetsmarknaden.
Jag: Nej.
Handläggaren: Du kanske är orolig att komma till en arbetsplats som inte är lika bra på att hantera stressade personer som din praktikplats är?
Jag: Nej.
Handläggaren: Du kanske är orolig för att de inte förstår att du behöver ta saker i din egen takt.
Jag: Nej.
Handläggaren: Du kanske är orolig för att de inte är lika uppmärksamma på att du kanske behöver gå ifrån ibland.
Jag: Nej. Jag är orolig för vad som händer om jag inte får ett jobb och den här praktiken kan vara en väg till jobb.
Handläggaren: Du kanske skulle ha behövt träffa den personen som jobbar med rehabilitering ändå.
Jag: Nej. Den enda rehabilitering jag behöver är praktiken, som är bra för mig.
Handläggaren: Du kan få träffa en jobbcoach.
Eoner av tid förflöt medan samtalet pågick i samma stil tills jag nästan svimmade av frustration. Gråtfärdig avslutade jag samtalet och är inte stolt över att jag inte svarade på handläggarens "ha det bra", men jag var inte upplagd.
Elvis Costello har sagt att han har slutat toka till det bara för att få skrivmaterial. Jag måste nog göra detsamma. Det blir hur som helst ingen vidare bra skiva, det här.
Folkhälsosant
I senaste numret av Kommunalarbetaren hänvisar ledaren till Folkhälsorapporten 2012, som visar skillnaderna i livslängd mellan olika samhällsklasser. Det är riktigt ruskig läsning, men inte förvånande. "En högutbildad kvinna i Danderyd kan räkna med att leva sex år längre än en kvinna i Älvdalen. Och deras män blir i snitt nästan nio år äldre än männen i Pajala." *
Inte nog med att de som har det bra ställt har det bättre medan de lever, de får dessutom leva längre. Visserligen är man kanske inte så sugen på att leva i oändlighet när man är utarbetad och underbetald, men ändå. Det visar att de som har makten över jobben också har makten över andras liv. Inkomstskillnader är en fråga på liv och död.
På min Arbetsförmedling hade de vid mitt senaste besök tagit bort skylten "Vänta här på din tur", som stod vid nummerlappsutdelningsdisken. Kanske någon insåg att det inte är så himla stor risk att arbetslösa plötsligt får tur och då är det dumt att ha dem väntande vid en specifik punkt på något som inte kommer.
Istället har Försvarsmakten satt upp en käck plansch på anslagstavlan i väntrummet. Den vänder sig till arbetslösa som inte tänker vänta på att få veta exakt hur stor skillnad det är i livslängd mellan de som får skitjobb och de som får superjobb, utan istället är beredda att sälja kropp och själ till krigsindustrin. Det är fint när myndigheter samarbetar. Vi andra är bara samarbetslösa ihop.
På onsdag ska jag träffa en arbetsförmedlare som ska klargöra vad det är för fel på mig egentligen som inte fått tag på något av de miljontals jobb som finns. Är jag helt olämplig som arbetslös? Måste jag åtgärdas? Kan man ha mig till något överhuvudtaget? Kan jag möjligtvis klara av att dela ut nummerlappar till alla i väntrummet på Arbetsförmedlingen?
* = Liv Beckström, Kommunalarbetaren nr 3, 2013
* Liv Beckström, Kommunalarbetaren nr 3, 2013
Klargörande på väg
Ifjol fick jag hybris och sökte en jättekruka med pengar för ett konstprojekt jag hittade på två timmar innan ansökningstiden gick ut. Det hette "Livskrisen" och gick ut på att jag skulle dokumentera min egen livskris och sedan göra en hemsida om den och bjuda in andra att bidra med sina livskriser och sedan skulle det bli en jättestor utställning över svenska folkets livskriser och den stora frågan "Vad är egentligen ett misslyckande?" skulle äntligen få sig ett heltäckande svar. Ansökningsblanketten var på åtta sidor och jag hade därmed skrivit mer sammanhängande text än på flera månader.
Jag blev inte särskilt paff över att nån helt annan än jag fick kulturpengarna och tur var väl det, för när man har en livskris blir man inte så pepp på att dokumentera skiten i alla fall. Jag tog en massa kort och sparade myndighetsbrev och kassa serieteckningar och värdelösa texter, men det skiljde sig inte så mycket från vad jag pysslat med annars i livet, så jag blev less.
Nu har jag dock hamnat i ett konstprojekt helt utan att jag riktigt fattat hur. Tyvärr innebär det noll kronor i ersättning och det är inte ens jag som är konstnären och syftet är höljt i dunkel, så det är inte något att säga tjoflöjt åt. Anordnare är Arbetsförmedlingen.
Förra veckan skulle min handläggare ringa och ge besked om jag får praktisera på ett bra ställe eller inte. Tyvärr blev min handläggare sjuk och då ringde hennes vikarie och sa att om vikarien fick bestämma skulle jag då rakt inte få någon praktik. Detta har jag redan skrivit till er om, så det här blev som en resumé, precis som i Twin Peaks och fortsättningen är som om The Log Lady hade hittat på den om hon slagit sig själv rejält i huvet med sitt kära vedträ.
Eftersom min handläggare fortsatte vara sjuk den här veckan också ringde vikarien och sa att hen hade kollat med sin chef som inte heller tyckte jag skulle få praktisera. Trots att jag förklarade att praktiken varit bra för mig och gjort att jag sett att det finns ett liv efter läraryrket och att jag kommer att ha stor nytta av att fortsätta praktiken ett tag tills jag lärt mig det jag behöver lära mig, tyckte handläggaren och handläggarens chef att det var dumheter. Jag ifrågasatte det hela och då bad handläggaren om att få återkomma.
Igår återkom handläggaren, efter att ha "pratat med några kollegor". De några kollegorna tyckte inte heller att praktik verkar bra. Handläggaren gick så långt som att säga att den här praktiken nog inte är det bästa för mig. Jag sa att det kanske jag skulle kunna avgöra själv, vad som är bäst för mig och inte. Då frågade handläggaren återigen om det inte är så att jag har någon arbetsgivare som kan ge mig jobb istället.
Här gör vi en paus för att tänka igenom detta uttalande och stillsamt fundera om vi råkat äta sagosvampar idag.
Därefter upprepade handläggaren att den här praktiken inte är det bästa för mig och sa att istället kanske jag bör få rehabhjälp via Arbetsförmedlingen.
Där gjorde jag en paus i hela tankeverksamheten eftersom jag inte var beredd på den där knorren. Som i Sjätte sinnet, när man bara "jamen åååå, nu måste jag se om hela filmjäveln igen för hur kunde jag INTE se det dära???".
Idag ringde min vikarierande handläggare och sa att nästa vecka ska jag träffa en person som ska "klargöra" om jag klarar av att jobba eller inte. Tyvärr måste jag då klargöra för den personen att jag inte klarar av att ha med Arbetsförmedlingen att göra, eftersom sådan här konceptkonst övergår mitt lilla, lilla förstånd, som jag tydligen har fördärvat med olagliga substanser utan att jag ens fattat när det skulle ha hänt.
Upplösningen redovisas någon gång i vår på Jamtli.
.
Makt
Så himla långt inlägg att jag inte orkade rita till.
Det man önskar slår in. Förr eller senare. Ibland väldigt mycket senare. Jag slutade som lärare av många orsaker, men en av dem var att det var för mycket genomfjantigt dokumentationstjafs att hålla på med. Ett av dessa djävulens påfund var IUP. För dig som är förskonad från skolans värld kommer här en pedagogisk genomgång av vad IUP är:
Individuell Utvecklings Plan (svenska skolan sätter en ära i att lära ut särskrivningar) är ett papper som varje lärare ska fylla i tillsammans med eleven på varteviga utvecklingssamtal. På det papperet ska eleven skriva några hittepåmål (alltid komma ihåg att ta med sudd på lektionen, hoppa tre meter i höjdhopp, se ut att trivas på de dubbla kemipassen, osv) och så ska läraren slå knut på sig själv för att hjälpa eleven att krysta fram några lämpliga åtgärder för att nå dessa irrelevanta mål och så ska alla skriva under på det. Vårdnadshavaren ska också få med sig ett kvitto på att hen tagit del av denna IUP och på det kvittot finns information om att vårdnadshavaren kan överklaga IUP:n.
Allt detta löjl för att få eleverna att tappa koncentrationen helt på vad skolan går ut på och för att få lärarna att se undervisning som något enbart inhyrda konsulter får pyssla med ibland.
Ondsinta IUP:n har en lika elak tvilling: omdömena. Omdömena är det varje lärare ska sitta och skriva in i ett svårhanterligt och lynnigt datasystem varje termin. Det är lite som Hunger Games, fast det hela går inte ut på att slå ihjäl varandra. Istället ska varje lärare försöka bräcka sitt personbästa i klyschformulering. En lärare som har 200 elever ska alltså skriva 200 omdömen om elevernas utveckling. Det betyder att läraren inte direkt hinner hålla koll på elevernas utveckling, eftersom all tid går åt till att skriva något urvattnat men ändå superkonkret om hur lilla Berta och lille Torkel klarar sig på jympan.
När omdömena är klara ska de skickas ut till vårdnadshavarna, som ska läsa igenom alla omdömen och begrunda dem och kanske fråga lilla Berta och lille Torkel varför de inte möter målen i idrott, fastän varken lilla Berta eller lille Torkel hade en aning om att det fanns några andra mål med idrottslektionen än att man skulle överleva den. De flesta vårdnadshavare har dock inte läst igenom omdömena före utvecklingssamtalen (oftast eftersom de inte kan tro att det är dags för utvecklingssamtal IGEN och där har de något gemensamt med lärarna), så då kan hela utvecklingssamtalstimmen (kvartar fanns bara på 80-talet) gå åt till att läraren sitter och läser upp klyschor från hela lärarkollegiet och vårdnadshavarna sitter och gapar över att det finns så mycket att skriva om deras barn, men så oerhört lite att säga egentligen.
När någon lärare försiktigt frågat vad poängen med alla dessa dokument är, har svaret alltid varit lite svävande. Ingen har riktigt kunnat förklara hur elevens resultat ska kunna bli bättre av att lärarna sitter upptagna med en massa papper istället för att förbereda lektioner, men ändå har skolministern fått för sig att det verkar skitfräsigt med dokumentation, eftersom sådant håller ju läkare på med och det skiljer ju allvarligt talat bara en enda bokstav mellan läkare och lärare och rättstavning är det ändå ingen som engagerar sig i nuförtin hallå.
Men så plötsligt kom skolministern på att det är val snart och att även lärare röstar. Alltså har nu regeringen lovat att IUP ska försvinna. Plötsligt verkar inte IUP viktigt alls. Det är liksom bara att ta bort (lite som tvånget att lära barn läsa, skriva och räkna istället för att tvinga dem att googla sig till en utbildning). IUP är liksom SÅ 2012 och vem lever kvar i det förgångna, liksom?
Förstår ni vad detta innebär? Om man bara plötsligt kan plocka bort IUP:n, som var så livsviktig och fantastiskt revolutionerande och TOPPENBRA (oklart varför, men sluta vara så himla kritisk och jobbig nu när det är fin stämning och allt), då måste man ju lätt och utan omsvep kunna ta bort en annat massa görm som regeringen har hittat på!
Alltså kan vi snart vänta oss att både Fas 1, Fas 2 och till och med regeringens paradnummer Fas 3 försvinner. Därpå ryker RUT-avdraget, eftersom man kom på att den som har råd att ha en hushållerska kanske inte behöver någe bidrag och om man är för upptagen för att städa hemma jobbar man för mycket och folk som jobbar så jädra mycket behöver tagga ner. Sedan får man skamset erkänna att det där med utförsäkringar kanske inte var en så himla bra idé, bort med sådana fånigheter. Betyg i skolan, det har visserligen inte borgarna helt och hållet hittat på själv, men de rodnar ändå när det nämns och säger att det är klart att vi ska sluta med sådan dum sållning. Och vinster i vården, vem törs erkänna att någon propsade för sånt? Subventioner till köttindustrin, oj förlåt, vi var visst inte riktigt nyktra när vi hittade på det.
Sådär kommer det att fortsätta, ända tills det blir frid och fröjd och både Berta och Torkel blir helt okej människor, oavsett om de klarar skolan eller inte.
Gullegubbar
Käckaste inlägget hittills
Ibland skäms jag för att jag får apatiska anfall och bara sitter full av tomhet i ett hörn. Men då tänker jag hur många som skulle behöva vara apatiska istället för aktiva och då känns det lättare. De flesta av världens problem beror nog på att folk inte är tillräckligt sysslolösa. Om ingen orkade tillverka massförstörelsevapen, starta populistiska partier, göra reklam för mjölk, designa pälskläder, näthata eller tjäna pengar på att injicera botox i ansiktet på folk som har alldeles för liten hjärna, då är det ju världsfred precis bakom knuten!
Varför Tapetorkestern har sovit litegranna
Den stora handlingsförlamningen kom och lullade ner sig över mig för ett tag sedan, när jag blev helt arbetslös igen. Fast så får jag inte säga, eftersom man inte får vara handlingsförlamad som arbetslös. Det är ju när man är arbetslös som man blir som mest kreativ, påhittig, framåt, självsäker och framför allt full utav jobb. Det är det mest speciella, att alla arbetslösa har så många jobb att välja på. Det finns jobb överallt, säger de som har jobb. Nu menar de visserligen att det är deras egna jobb som finns att välja på, men de tänker inte lämna ifrån sig dem, inte .
Så nu sitter jag alltså här, med en väldig massa osynliga jobb att välja på.
Jag föreslog för Arbetsförmedlingen att jag kunde fortsätta att praktisera, eftersom jag lär mig en jäkla massa på det och dessutom får något slags hopp om livet och kanske en bild av vad jag kan arbeta med när jag blir stor. Min handläggare lät inte helt negativ, så vi skulle höras om ett par dagar för att se vad min eventuella praktikplats säger. Min eventuella praktikplats säger jamen okejrå, vi kan ta hand om na.
Då ringer en annan handläggare från Arbetsförmedlingen och säger att min handläggare är sjuk, och om den hära tillfälliga handledaren fick bestämma skulle det då inte bli nån praktik, inte. Praktik måste leda till jobb, jöh. Då sa jag att det kanske kan göra det i framtiden, även om inte just det här stället har nån anställning att erbjuda för tillfället.
Då frågar den tillfälliga handläggaren om jag inte har nån annan arbetsgivare som kanske kan anställa mig.
I handläggarens värld dräller det nämligen av arbetsgivare som sitter och väntar på att jag ska fråga chans på dem.
Du vet väl om att du är berättigad till nystartsjobb? säger handläggaren som inte är min handläggare. Då får ju arbetsgivaren anställa dig till ett mycket billigare pris!
Jag antar att det förhåller sig så i den här oupptäckta världen som den andra handläggaren lever i, att alla arbetsgivare sitter och gömmer jobb i en liten låda, ända tills någon kommer och säger tjolaflöjt jag är då berättigad till nystartsjobb, jag! och då säger de plötsligt allihop Välkommen, du utvalda, vi hafver väntat på dig! Du skall få våra väl dolda jobb enkom för att du är lite billigare än andra, även om du inte ens är kvalificerad för någon av tjänsterna! Men först skall vi dig beströ med bladguld och kokosflingor eller vad vi nu har på lager.Tackom och lovom att du dök upp idag, för vi hafver icke vetat hvad vi skola taga oss till med alla dessa arbeten som vi med möda tryckt neder i denna oansenliga lilla låda med lock med den hemliga inskriptionen "Öppnas ej förrän den utvalda kommen är från Arbetsförmedlingens gyllene lager" på.
Fasen också att jag slutat dricka sprit.
