Skrivkurs, 20 poäng

Ska man genomleva detta livet utan förhöjt blodtryck eller svimattacker ska man verkligen inte läsa kommentarer till artiklar som handlar om invandringspolitik, bistånd, feminism, djurrätt, HBTQ-frågor eller kultur. Men det är som förgjort att låta bli, för tvångstanken "jamen kanske nån skriver nåt vettigt och genomtänkt" vinner alltid. Och så läser man kommentarerna och så hamnar man i fosterställning och förbannar hela mänskligheten och vill bara sova sig till döds.
 
Men det är väl ändå att överreagera. Säger du. Och ler lite sådär överseende.
 
Men då utmanar jag dig på en genomläsning av kommentarerna till denna artikel.
 
Det mest slående är att folk med en något "avig" inställning till människor från andra länder än Sverige har en benägenhet att köra en speciell stil när de kommenterar. Den stilen har förmodligen något tjusigt och akademiskt namn, eftersom jag antar att de alla är utbildade på en skrivarlinje med väldigt stort intag (med tanke på hur många som har gått den), men jag kallar den bara för "Apropå-nåt-annat"-stilen. Den stilen är inte lätt att anamma, men den går i alla fall ut på att kommentera nåt helt annat än det artikeln handlar om och gärna i så luddiga ordalag - och helst felstavat - att det blir helt obegripligt vad man egentligen vill ha sagt förutom att det är väldigt tydligt att skribenten är arg på någon i sin närhet men inte har tordats ta den konflikten och därmed blir det artikelförfattaren eller t.ex. minoritetsgrupper som får bli måltavla för utbrottet. De blir dock inte måltavla eftersom det är svårt att förstå vad som egentligen sägs i kommentaren och enda resultatet blir total förvirring och en känsla av surrealism, dadaism och allmän knasighet. In a bad way.
 
Jag tänkte råda bot på detta och har skrivit en kommentar som går att skicka till alla slags forum där antifolk samlas, t.ex. Flashback, Aftonbladet, lokaltidningarna, köksbordet och SD:s hemsida. Byt bara ut mottagarens namn så är hela inlägget färdigt att postas. Nu blev allt livet lite enklare, va?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0