Then give me another word for it

Fortsätter på nostalgispåret i alla fall. Mycket klok kommentar till förra inlägget: "Om man inte är nostalgisk, vad är man då?". Man är ju liksom summan av sina minnen, på något vis. Och man längtar ju alltid tillbaka till bra saker man varit med om. Är det bara jag som brukar älta hur annorlunda man skulle ha gjort i de bra situationerna för att göra dem ännu bättre?

Dagens nostalgisaga handlar om Yran. Jag skriver saga, för jag har ju så dåligt minne att jag inte vet om jag hittar på eller inte. Men jag ska i alla fall skriva några gamla hederliga konsertrecensioner.

1. Stefan Sundström. Här blev jag en pensionär direkt. Jag var trött och hungrig (klockan var ju ändå 20.00 och jag hade bara ätit fyra gånger redan) och otålig. Orkade inte ens kliva fram till scenen, utan skymtade Stefan någonstans från mitten av det halvglesa publikhavet. Blev ändå väldigt glad över att han började med "Far" (se http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkesterdj) och att han är så himla snygg. Som en blandning mellan Keith Richards, Pippi Långstrump och sig själv. Nu blir det helt okronologiskt här, men innan Stefan började spela gick jag ut på en liten promenad för att säga några rätt sega ord till min favorit-dj som stod ännu längre bak än jag, och alltså är en ännu värre pensionär. Och den där meningen ska jag sälja till Stefan, för den rimmar.

2. Blood Music. Nu hade jag börjat vakna litegrann. Sicken tur då att det var en konsert där man satt vid bord inomhus... Men ganska snart greppade Karl-Jonas och hans gitarrist hjärtat. Jag kan inte beskriva deras musik, men det är som att höra på sagor genom någon slags förvrängningstratt och man blir helt lycklig. Var tvungen att - med stabilt stöd av kool karl som har koolaste frun- prata lite med mannen efteråt och blev ännu gladare.

Klart man blir glad av honom!

3. Drive-By Truckers. Skulle ju vara kvällens höjdpunkt, hade sett fram emot dessa sydstatsskägg i flera månader. Hamnade längst fram, bakom två halvdräggiga lyktstolpar, men ändå. Ljudet var tyvärr kasst, så jag tappade fokus och skickade SMS. SÅ GÖR MAN INTE! Många bra sånger var det i alla fall, men rätta känslan infann sig liksom inte.

4. Mustasch. Det började spöregna just när jag försökte äta en halvmeterstor falafel samtidigt som jag pratade världsproblem med en rolig före detta humleskådare. Det spöregnade sådär illvilligt så att det bara blir löjligt att försöka komma undan. Mina vapendragare bestämde sig för att fly till busstationen, men jag tog mina för stora skor och vattenskidade ner till Mustasch.

Där träffade jag två kända blondiner som jag armbågade med mig in i knytnävsmassan. Vi tre sjöng en sällsynt vacker och tonsäker version av Hammarstrandslåten (några dagar tidigare lovade/hotade jag på skämt en kille att jag skulle sjunga på Yran, så där ser man) för några lättrörda Göteborgare. Sedan drog det igång. Ren och skär lycka, förutom att jag var tvungen att kolla på klockan efter varje sång för att inte missa bussen.


5. Har ju glömt bort första konserten! I ett litet tält spelade Deczent Complayers. De förde en hård halvakustisk kamp mot ett argsint elektriskt band som envisades med att repa alldeles bredvid. DC vann! Trots att de drabbades av lite textafasi...:D Jag förde en hård kamp mot en argsint nacke, men den blev bättre av dessa grabbars glada gig. (Jag börjar låta som en Vasaloppskommentator på 40-talet. Måste sluta med allitteration.)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0