Jefrey, with one f, Jefrey? Nej, två.
Försökte gå ikapp med Jeffrey Lee Pierce idag som sjöng om John Hardy. Jag hann inte riktigt med mig själv i nerförsbackarna men jag hann tänka på att det var mycket som var bra med Jeffrey Lee Pierce, men inte hans hårfärg. Inte bra är det heller att jag övertagit den.
Ibland tar man ju över saker utan att fundera närmare på konsekvenserna. I högstadiet blev jag intresserad av (nej. Inte kär. Han var varken snygg eller intressant och jag träffade honom aldrig någonsin på riktigt, bara i skolkatalogen och i smygkikningarna över tidningshyllan på Konsum. Jag hakade egentligen bara på en kompis. Man gjorde så på den tiden. Om man inte var helt normal.) en kille som gillade Pink Floyd, så då försökte jag också tycka om Pink Floyd. Tillgången på Pink Floydmusik bestod i enstaka låtar spelade på närradion, och jag blev svårt uttråkad av de sångerna, men det erkände jag inte för mig själv.
Enda resultatet av den där kärlekshistorien blev att jag avskydde Pink Floyd lika mycket som jag alltid gjort i ungefär 15 år till.
Den rejält braige serietecknaren Mats Jonsson skrev ett inlägg på sin blogg om varför han blev kommunist. Det får mig att tänka på när jag skulle bli kommunist. Det hände någonstans i högstadiet, det med. Jag försökte först vara anarkist, eftersom en kille jag var kär i var det. Efter att ha försökt läsa svårgenomträngliga anarkistböcker utan bilder bestämde jag mig för att hålla med John Lydon när han säger att "anarchy is just mindgames for the middle class". John Lydon gör visserligen en hel del tveksamma saker, som till exempel reklam för smör, men vi med samma frisyr måste hålla ihop.
Istället bestämde jag mig för att ägna mitt liv åt kommunismen. På samhällskunskapen gjorde jag ett arbete om Stalin (efter att ha övergett projektet om Treenigheten, som min lärare föreslagit. Måtte alla få sådana bra lärare som har så höga tankar om sina niors intellektuella kapacitet.). Stalin var hjälte för flera killar jag var kär i samtidigt, så det blev liksom enklast att hålla sig till en ideologi ifall man någonsin skulle tordas prata med någon av dem (det tordes man i princip aldrig). Jag fick vid ett förkrossande tillfälle av klarsyn eller förvirring för mig att en av dessa gymnasiepojkar var moderat, men bestämde mig för att det inte kunde vara sant eftersom han var för snygg (= omöjlig att säga särskilt mycket till).
Hursomhelst. Stalin. Sällan har jag väl blivit så less på en karl. Otrevlig, äcklig och sällsynt elak. Och dessutom inte ens snygg och iförd löjliga brallor. Det blev inget mellan oss. Inte mellan mig och kommunistpojikarna heller. Vad det blev av specialarbetet minns jag inte.
Däremot minns jag att en kille i min klass i 9:an sa att jag liknade John Lennon (jag hade runda glasögon och samma frisyr som en långhårig Gösta Linderholm) och jag blev inte vidare smickrad.
Men någonstans därute, i början av 90-talet, kanske det satt någon och försökte tycka om Beatles för att impa på mig.
