Tapetorkestern

Bröstsmärtan försvann inatt och idag är det sol! Blir alldeles lyrisk och rantar genast ut i totalnaturen och känner mig god och glad och som rena rama Deepak Chopra.

Försöker gå i takt till Clashs Straight To Hell och misslyckas rejält men tänker på vilken genombäst trummis Topper Headon var. Sedan gick han och blev heroinist och tappade både rockband och tänder. Men när han blev större blev han en jätteframgångsrik kiropraktor, kommer jag ihåg. Tänk vad livet kan vända. Men så kommer jag på att det var en annan Clashtrummis, Terry Chimes, som blev ryggbankare. Nåja. Topper Headon var i alla fall en mycket bättre trummis än Terry Chimes.

När det är sol och vår och man är 33 år är det så lite man förstår, men det skiter man fullständigt i när det är sol och visserligen inte vår, men hela livet liksom återvänder och jag tänker vare sig på heroin eller mina fula tänder. Där skrev jag allt en dikt utan att varken ni eller jag såg den komma.

Skippar Rosenroten idag och ser om jag kan överleva på överstyrd eufori ändå. Traskar allt lyckligare grusvägen fram i mina skor som inte är av denna världen.

Jag hittade skorna i en gammal sopsäck (min egen, där jag slängt ner oanvändbara skor) i ren desperation efter att ha fått väldigt befogade och välmenta råd om att jag MÅSTE köpa nya skor så att jag inte ska förstöra både rygg och fötter.

Mina protester om att Skopunktenskorna - som visserligen har en helt ofjädrande sula gjord av spisbröd och hälstöd lika svagt som Femmans programidéer - faktiskt duger att gå långpromenader i även om smärtan är outhärdlig för här ska inte läggas pengar på något så vansinnigt som bekväma skor eftersom A-kassan och min fejd ej är över ännu. Och det där blev inte en fullständig mening, men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skulle säga från början.

Skorna jag hittade under sopsäcksäventyret (när man säger det ordet högt låter det som sexresor i regi av Sellbergs) är ett nummer för stora,  smutsiga och trasiga, kriminellt fula och mina absoluta favoriter. Jag ser ut som Neneh Cherry under Buffalo Stanceperioden. Ifall hon hade shoppat sina skor på Domus.

I mina för stora skor vandrar jag runt sjön och solen lyser och jag glömmer faktiskt bort allt regn som föll ifjol och mest hela sommarn och hittills nästan varje dag. J Mascis spelar så in i Göte bra på lilla gitarren att jag får för mig att jag ska springa fastän jag vet att då spricker knät och då måste jag stämma J Mascis (eller hans gitarr, hohoho) och då blir vi bara ovänner och sådant har jag på riktigt inte tid med.

Men där jag går i mina trasiga skor så hamnar jag ändå i runner's high trots att jag skulle vara som en Tyrannosaurus Rex om jag sprang där med mina kolosser till fötter och mina alldeles för smala armar och plötsligt så blir jag Christer Sandelin och jag lättar, jag flyger, jag svevar fram och så hamnar jag bakom en tant som verkar ha gett sig den på att gå ifrån mig.

Jag rejsar om tanten som säkert får sig en riktig dos prestationsångest fast mest ett härligt litet fniss inne i huvudet eftersom hon blir omseglad av Godzilla på grungehumör.

Nu, precis nu, kom jag på att jag drömde att Pixies låt Gigantic handlade om Kurt Cobain. Kim Deal, som sjunger den, sa det till mig och jag tyckte att jag var hur dum som helst som inte fattat det tidigare.

Andra saker jag inte fattat tidigare är många.

Men man får ta en bit i taget, sa hon som åt upp princesstårtan själv.

Detta inlägg tillägnas min lillasyster som är finaste och bästa lillasystern i hela hela världen. Tusen kramar.