Tapetorkestern

Häromdagen hittade jag min borttappade och öppnade juice i skafferiet. Igår hittade jag en oöppnad påse sallad i frysen. Idag gick jag ett helt kvarter fel när jag skulle hem. Hann tack och lov inte sätta nyckeln i dörren.

Tur man inte är hjärnkirurg, stins eller något annat som kräver minne och precision. Är idag inte längre något alls, eftersom det var sista dagen på jobbet.

Har dock heltidssysselsättning med att vänja mig vid att jag inte har gips. Det tog 20 minuter att klä på sig idag när jag skulle ut i kylan för att gå till sjukgymnasten. Jag kom på att den trånga tröjan jag skohornade in mig i imorse inte var ett smart val ifall jag ska visa armen, eftersom tröjärmen ej går att hasa upp. Alltså, av med tröjan.

Ensam hemma.

Tröjan omöjlig att få av.

AJAJAJ skriker armen och jag ikapp. Hjälper inte. Jag inser att jag måste prata snällt med mig om detta ska gå. Så jag pratar och pratar och talar om för mig själv hur duktig jag är, medan tröjan åker av en millimeter i taget. Det är som striptease för enormt trögfattade. Fast inte särskilt sensuellt, där jag står som en kubistisk målning och försöker att inte få armbågen i ögat eller axeln ur led.

Sjukgymnasten ber mig inte kavla upp tröjärmen överhuvudtaget. Hon säger att det kommer att ta tid innan jag kan räta ut armen, men att det inte är farligt. Jag tultar hemåt i Mannens för stora täckbyxor och känner mig nöjd. Ända tills jag inser att jag är på väg till fel ytterdörr.