Wish you were here

Gårdagen slutade tackochlov inte lika segt som den började, eftersom stereon skärpte sig efter lite handpåläggning. Och bredbandet är tillbaka!!! Citerar Captain Beefheart här: E-lec-tri-ci-ty! Fast bredbandet har knappast med strömmen att göra. (Något som har med Strömmen att göra är Herreys, för de spelade på det gamla Kramforshaket när jag var för liten för att gå och se dem. Det är väl den enda konserten jag inte är särskilt ledsen över att ha missat.)

Man skulle lätt kunna tro att jag var utsövd efter tre timmars hemmafrutupplur igår eftermiddag , men imorse kunde jag inte hitta en enda anledning till att kliva upp. Jag hade hoppats på lite spirituella drömmar, men de gick mest ut på att jag hade en jättesvår telefon att hantera. Drömde fram två bra låtar, men de är puts väck nu.

Försökte intala mig själv att jag faktiskt behövde vila och kunde sova hela dagen om jag ville, men då kom jag plötsligt på att jag lagt bönor i blöt och måste upp och koka dem. Mina och Iggy Pops memoarer lär se likadana ut..

Här kommer en idé som jag snott av en av många favoritpersoner som börjar på A. Hon utnämnde Liam Gallagher till drömvän, och jag håller med. Karln gör rent bedrövligt tråkig musik, men han säger de roligaste saker. Halvpuckade saker, men himla kul. Han får komma på mina kalas. Vi (inte jag och Liam, men jag och A) pratade om fler av våra drömvänner, och det är ett outtömligt ämne.  Drömvänner är alltså personer man önskar att man hade som vänner, eftersom man tror att man skulle funka tokbra ihop.

Man ska inte förväxla det med idoler. Många av de där som sitter uppe på piedestalen skulle jag knappast trivas med särskilt länge. Jimmy Page, t ex. Tror att det mötet knappast skulle bli så mycket att skriva i dagboken om. Och det är inte Jimmy Pages fel. Jag skulle bara sitta och stirra på hans fingrar.

Annat vore det med följande drömpolare: Kristina Lugn, Noel Fielding, Robert Downey Jr, Diamanda Galás och Stephen Fry. Nämnde jag Noel Fielding? (Kolla! Nu har jag skrivit två hela inlägg utan att nämna Russell Brand!) Tjera nån vad kul vi skulle ha. I alla fall jag.

Men mina riktiga vänner är bäst ändå. De är liksom som alla de där andra tillsammans. Ibland blir jag helt stum och ställd, för jag fattar inte varifrån jag fått dem. Jag kanske bara drömt alltihop.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0