Tapetorkestern

När man klär av sig (är du stor nog att vara inne på den här sidan?) här uppe i kalla kalla Islandet så bara sprakar det och gnistrar om kläderna. Statisk elektricitet är lite som trolleri. Det tycker jag i och för sig om allt som jag inte förstår mig på (dvs ungefär precis nästan allting här i livet. Utom choklad, Twin Peaks och multiplikationstabellen, för dessa saker kan jag.) .

Då tänker jag naturligtvis på Electricity med übergeniet Captain Beefheart. Don van Vliet hette han på riktigt, men precis som jag bytte han namn (fast kanske inte när han var fyra år och blev kär i någon käck tjej på TV och därefter tvingade sina föräldrar att få bli tilltalad med hennes namn).

Captain Beefheart tvingade in sina bandmedlemmar i ett hus där han låste dörren bakom dem. Han lät dem inte slippa ut förrän han tyckte att de spelat in en bra skiva. Dessutom gav han allihopa nya namn och enligt rykte försökte han även hjärntvätta dem till att tänka precis som han ville.

Vi har mycket gemensamt, Kaptenen och jag.

(Nu kom jag precis på att det första bostadsområde som jag har något minne av att ha bott på hette just Kaptenen. Det var även där jag bytte namn! Och det var där den gräsliga historien med Nallen utspelade sig. Min mamma skakade min dåvarande bästa vän - Nallen - på balkongen en dag, för att vädra den lille tygnallens sönderkramade kropp. Då lossnade Nallens öga och ramlade ner antingen på någon annans balkong eller långt ner på backen. Ett högt fall från femte våningen för det stackars Nalleögat. Sedan dess var han enögd. Jag kom aldrig riktigt över den där händelsen. Det gjorde kanske inte Nallen heller.)

Numera lever Captain Beefheart ute i öknen någonstans. Kanske målar han, kanske skriver han låtar. Kanske bloggar han i lönndom. Under taget namn. Kanske under mitt namn, vem vet.

Ni som mot all förmodan missat honom har mycket att se fram emot. Sånger om glass till en kråka. Och ström, såklart.