Tapetorkestern

En dags festival. Åkte med härligt folk och träffade en massa andra goa människor lite varstans. Det blev ett rännande runt på allt ifrån Allan Edwall-hyllningar (jag bröt min trend att alltid missa Stefan Sundström i varje stad vi är i samtidigt, men då bråkade han genom att bara spela tre sånger. Och av någon outgrundlig anledning iddes jag inte gå fram till scenen. Jag måste söka hjälp.) till sydstatsrockande truckgrupp men helt utan röj. Hade dock väldigt kul nästan hela tiden, till exempel under en intressant konversation om ingenting under en regnig trumkonsert. Men festivalkänslan infann sig inte förrän 25 minuter innan Askungen skulle hem. Då kom hela kvällen igång med Mustasch, där det äntligen blev som det ska vara. Jag hann inte med många sånger alls, men hann bli glad i alla fall. Sedan buss hem och tack för att jag bor på ett ställe där chauffören kör nästan ända fram till dörren.

Min fantastiskt briljanta nya hobby, att spela in alla som sjunger introt till The Final Countdown på mindre än 5 sekunder, föll ju av två orsaker: 1. Jag iddes aldrig tjata tillräckligt på folk 2. Jag glömde fråga de flesta.  Synd, annars hade jag haft roliga filmer att titta på nu.
 
Istället har jag bilder på 3 tatueringar (vilka de tillhör syns inte, är man proffsfotograf så är man), en fin kille som gör ful grimas, en helt suddig kompis, en liten gitarrtrio på väldigt långt håll samt en underbart svamlande plantsättare som sitter på huk. Tur att jag inte har några barnbarn att visa det skrala fotoalbumet för. Två dagar efteråt visade en vänlig tjej att jag faktiskt har zoom på telefonen, så gissa om jag har sparkat mig själv 10 gånger i ändan för att jag kunnat ta tydligare bilder hela tiden!

Sammanfattning av kvällen i övrigt: jag kommer att dö singel, ifall det jag gjorde då är min nya stil. Två söta killar (eller ska man kalla dem karlar? De är ju i  min ålder! Kommer jag att bli en sådan där som säger tjejer till mina kompisar fastän jag är medelålders? Och stavar kvinna med q? Är slutet nära? ) som var hur trevliga som helst fick möta min tjockskalligaste Tomas Ledin-skadade sida. Jag svarade goddag yxskaft på allt och gick iväg. Vad är det som händer???? Jag kunde lika gärna ställt mig på Stortorget och slängt grus på mig själv eller rullat omkring i tjära, jag verkar ha kommit in i någon skitlöjlig självplågarperiod. Rätt vad det är börjar jag väl rista inköpslistan på handlederna också.

Men. Män är inte allt. Det finns ju...öh...skor också. Skor är kanske meningen med allt. Jag ska ägna resten av livet åt att hitta de perfekta skorna. Det är banne mig lika svårt som att hitta Mr Right.  Har sjavat omkring en hel dag i ett par båtar som lever sina helt egna liv. Vill jag gå åt vänster så svänger de åt höger och tvärtom. Om de ens följer med så långt. Fattar inte hur jag lyckats köpa ett par dojjor som man får plats med en klase bananer och halva Götaland i. Om man skulle vilja det. Men de ger skavsår likt förbaskat. Ungefär som män.

Hatar mig själv för att jag skrev det där sista, menar inte ett ord, men lite kul var det. Hatar alltid när tjejer säger en massa dynga om killar, precis som när killar säger en massa dynga om tjejer. Tur att mest tjejer läser min blogg. Skulle någon stackars kille (eller karl? Om du är över 25 så får du nog inse att du inte kan gå och kalla dig kille längre. Då ska du istället ta på dig Dressmanshorts, för stor aprikosfärgad och formlös t-shirt samt Foppatofflor och gå runt och vara tvåbarnsfar. Det är svenske mannens uniform, märkte jag vid en helt ovetenskaplig undersökning på en turistattraktion nyligen. Det är väl inget fel i det, men det är faktiskt både rörande och skräckinjagande att hela Svea Rikes manliga medelålders befolkning kommit överens om att klä sig som Sunes pappa.) råka komma in här så får han väl ha överseende och tänka på att jag inte på något vis är representativ för Sveriges kvinnliga sida. Jag representerar en minoritet som inte har något namn än, men som jag tror jag ska kalla för Gammjänterna-som-drar-till-USA-snart-om-inte-det-blir-nån-ändring-på-urvalet.

Men hjelp vad svårt det här inlägget blev. Jag förstår knappt något alls själv. Tur då att en av världens bästa män har lösningen på alla problem. Brett Anderson sjunger en jättefin sång om nästa liv. För det är ju då man får ta igen allt, kanske. Men vad ni än gör, se inte ända till slutet på den här videon. Jools Holland gör en av de pinsamt sämsta intervjuerna jag har sett. Look away! Fast innan dess ska ni kolla noga, för...tja, ni ser ju själva. Och Bernard slår lika hårt på pianot som han brukar göra på gitarren. Men ni som har hängt med vet ju att han gjorde slut med Brett och co efter detta. Men så blev de sams igen. Finns alltid ett liv till, ju.